Grånande grabbighet i Ocean's thirteen

När den godtrogne Reuben Tishkoff, spelad av Elliot Gould, blir lurad av hotellmagnaten Willy Bank, gestaltad av Al Pacino, drabbas han av hjärtinfarkt. Så blir det än en gång dags för Danny Ocean, som görs av George Clooney, att samla grabbgänget igen. Nu, när gängets mentor är drabbad, rycker de ut till hämnd.

Precis som i allra första och även i den andra filmen om Danny Oceans gäng av gentlemannaförbrytare har var och en av dem specialkunskaper. Och precis som i den första filmen, Oceans eleven (2002), utspelas handlingen i Las Vegas.
Willy Bank har nämligen byggt sig ett magnifikt hotell och spelpalats här. Vartenda ett av hans spel skyddas av en högteknologisk säkerhetsmanick som är omöjlig att komma förbi. Men omöjligt är ett begrepp som Oceanspojkarna bara tycker är ett annat sätt att stava utmaning. Och hela svindlerimaskineriet drar i gång, snäppet mer elegant än när Jönssonligan sätter planer i verket.

I synnerhet inledningsscenerna blir väl tekniska, hela svindelrutinen går ibland på trött tomgång och handlingen fäster inte i sinnet. Men av och till är det rätt underhållande. Ensemblespelet är förstås välsvarvat, var och en i det grånande grabbgänget vet hur man får till en bisats i dialogen så den blir riktigt rolig. Filmens enda kvinnliga roll görs av Ellen Barkin, i en typisk häxroll, som Willy Banks hejduk.

Det är inte bara hotellets spelmaskiner som ska manipuleras, en hotellrecensent ska föras bakom ljuset och dessutom ska en jordbävning (!) dras i gång. Däremellan blir ett par i gänget inblandade i en strejk vid en mexikansk fabrik också, eller de till och med drar i gång den för att förbättra arbetarnas villkor. Oceansmedlemmarna drivs nämligen inte av ekonomisk vinning för egen del - pengar har de gott om - utan av etik och moral och med omtanke om dem som har det sämre.

Hmm. Det är knappast ett utmärkande drag för den här filmens upphovsmän, som försöker mjölka än en gång ur sitt stjärnspäckade skälmkoncept. Till och med musiken från den första filmen återanvänds, från Debussys vackra Clair de Lune till de stilsäkra musikaliska sextiotalspastischerna, signerade David Holmes.

Den första, Ocean's eleven, är fortfarande den bästa av de tre. men denna nummer tre i ordningen innebär en liten men dock uppryckning från den träiga tvåans nivå. Fortfarande kan man längta man efter mer tuggmotstånd, som exempelvis fås i Soderberghs betydligt bättre film Traffic (2001). Ocean's thirteen är kul för stunden och en tämligen välgjord stilstudie i skälmfilmsfacket, men den är ett typiskt vänsterhandsarbete för både regissör och ensemble. Förmodligen kan vi lugnt invänta fyran också ...

Grånande grabbighet i Ocean's thirteen

Det har blivit dags för Oceansgrabbarna att rycka ut till hämnd. Det utspelar sig som vanligt i Las Vegas och är välsvarvat och rätt underhållande - om väl tekniskt i bland, skriver Susanne Sigroth-Lambe.