Grabbig tv-spelsaction

År 2034. Mångmiljonären och tankekontrollteknologen Ken Castle har utvecklat det nya multiplayerspelet Slayers där människor styr dödsdömda fängelsefångar i brutala krigssituationer. I centrum står Kable (Butler) som styrs av den unge Simon och som genom diverse omständigheter blir medveten om att han hamnat i ett spel. Därmed inleds hans jakt efter Castle för att befria sig själv och sin familj.

På papperet ser själva manusidén rätt lovande ut, som en uppdaterad Orwell. Och det finns faktiskt stunder av intelligens i Gamer, till exempel i bihandlingen med undergroundgruppen Humanz. Sevärde Hall är långt ifrån sin figur i fantastiska Six Feet Under men desto närmare seriemördarrollen i Dexter. Han porträtterar Frankenstein-Bush-karikatyren Castle med cynisk precision. Tyvärr räcker det inte.

Jag trodde Crank-regissörerna Neveldine/Taylor hade lekt färdigt med musikvideoklipp och ultraskakig kamera. Men ack så fel jag hade. Crank-filmerna framstår som rena yogapasset i jämförelse med det epilepsiframkallande tv-spelsbildspråket och onödigt tilltrasslade manuset i Gamer.
Mest motbjudande är dock grabbigheten. Det är helt enkelt för mycket meningslöst våld och för många män i den här filmen. Testosteronhunken Butler (300) verkar gå från den ena krigsfilmen till den andra bara tack vare sina magrutor. Den enda kvinna som skildras är utsatt, svag och direkt beroende av mannen. Olyckligtvis förstärks den felaktiga uppfattningen att spel och teknologi är manliga domäner. Det må nu så vara på arbetsmarknaden men filmen är ett konstnärligt medium där verklighetens ojämlika strukturer kan motarbetas och ifrågasättas. I Gamer hamnar regissörerna i stället, som så många gånger förr, i actionschablonernas fälla och någonstans halvvägs glöms allt annat bort.

Grabbig tv-spelsaction

Det finns stunder av intelligens i Gamer, men tv-spelsbildspråket närmast epilepsiframkallande och grabbigheten direkt motbjudande, skriver Hanif Sabzevari.