Gott om plats för ung konst

Det kunde ha blivit en uppenbar uppdelning mellan a- och b-lag. Nu blev dock inte skillnaderna mellan mässorna så slående som man kunde befara. Market visade sig vara en lite halvljummen tillställning, och Konstmässan är ungefär likadan, fast större och med aningen färre guldkorn. För sådana finns det naturligtvis bland de 73 utställarna.
Det som på många sätt räddar Konstmässan i förhållande till Market är att man visar en rad elevutställningar från landets olika konsthögskolor, vilket alltid brukar vara något av en höjdpunkt.
Det är till och med möjligt att de unga konstnärerna syns bättre när de slipper tävla med fingallerierna.

De fjorton elevutställarna lovar gott inför framtiden. De flesta medier finns representerade och i stort sett alla deltagare har ett relativt eget tilltal. En tendens man möjligen kan snappa upp bland studenterna är att allt färre arbetar med sig själv som utgångspunkt, vilket ofta kan bli väl distanslöst.
Två som emellertid jobbar direkt utifrån den egna erfarenheten, och klarar det med glans, är Magdalena Dziurlikowska från Konstfack och Stina Österberg från Valand. Den förra med ett självporträtt i form av ett tändstickskollage med en sticka för varje ägodel konstnären har, 10 244 stycken närmare bestämt. En enorm hälsning till den stackars flickan med svavelstickorna som bara hade två. Den senare med en utsökt enkel installation bestående av två diaprojektorer som parallellt visar fotografier från Istanbul, tagna 1976 respektive 2005. Konstnären har reproducerat bilder från en resa som hennes föräldrar gjorde för 30 år sedan, samma platser nu och då. Ett effektivt och föredömligt enkelt konstaterande om tidens gång och minnets subjektiva, men i sin utgångspunkt allmängiltiga, konstitution.

Ett mer intellektuellt utforskande visar Kamilla Levring från Konsthögskolan i Umeå, som i en liten monter har placerat ett tiotal verk som var tredje timma flyttas runt av olika konstnärer. Varje position markeras med tejpbitar och slutet av mässan kommer bara tejpmarkeringarna att återstå som spår av olika personers rumsuppfattning.
Också Lovisa Ringborgs fotografier och Anders Sletvolds försiktiga ljusskulpturer som hälsar till förebilden Dan Flavin förtjänar att nämnas bland elevutställarna. Precis som Frida Yngströms duchampska fontän Piss Sculpture som består av ett par jeansbeklädda kvinnoben som långsamt kastar vatten på ett podium.

Men inte bara i högskolornas utställningar syns den unga konsten. Andreas Ribbung, och det konstnärsdrivna galleriet Candyland, presenterar på inbjudan av mässan utställningen Vardande som visar en rad konstnärer som relativt nyligen har färdigställt sina utbildningar, och som ännu inte slagit igenom.
En utomordentligt god idé! Att befinna sig i medial skugga innebär ju knappast att man per automatik inte har någonting att komma med.
I synnerhet Johan Svenssons installation Morotslandet och Jenny Schinklers A car with a hidden bomb which looks like a rabbit, 90 meter stubintråd upptejpad på väggen i form av en bil, är glada tillrop som lättar upp mässan som helhet.
Också i Polska institutets monter serveras ung konst av hög kvalitet. Gregorz Witeks skulpturer är exempelvis en intressant ny bekantskap.

Konstmässans utannonserade höjdpunkt ska annars vara Lasse Åbergs privata konstsamling med serieinspirerad konst och serieoriginal. Och samlingen är faktiskt inte så illa som fördomar möjligen kan göra gällande.
Flera stora internationella namn som Lichtenstein, Warhol och Haring finns representerade med acceptabla verk. Och de svenska bidragen är rent av lysande. Öyvind Fahlström, Lena Svedberg, Jan Håfström, Marie-Louise Ekman och Dick Bengtsson finns alla representerade med fina verk. Kanske är det också den pågående Bengtssonutställningen på moderna som inspirerat Åberg att måla väggarna svarta.
Och serieälskare blir knappast besvikna på alla originalstrippar som har placerats jämsides med finkonsten. Det finns en poäng i kombinationen, även om popkonst och serier tillsammans knappast är utmanande.
I mässhavet överlag dominerar som vanligt måleriet. Ibland bra och spännande och oftare intetsägande och kommersialiserat. Precis som det ska vara på en mässa. Den som orkar leta sig fram bland utställarna hittar säkerligen mycket att tycka om, de flesta
smaker kan fylla sitt lystmäte. Här och var dyker det också upp installationer av god kvalitet. En höjdpunkt är till exempel det kontorslandskap textilkollektivet Fiberartsweden har byggt upp i sin monter. Lekfullt, allvarligt och framför allt en rolig tillämpning av det textila.
Och gömd i mässhallens mest undanskymda hörn hittar man Virtual Sprinkler av Marika af Trolle, en rund bit gräsmatta på viken en monitor som visar en vattenspridare är placerad. Ett enkelt leende kan vara mycket värt, inte minst i ett mässhav.