Gösta Knutsson mer än sagofarbror

Han skrev en barnbok om en katt, och boken började:
"Det var en gång en katt. Inte en sådan där märkvärdig långhårig katt med konstigt utländskt namn utan en vanlig svensk gråspräcklig kisse med skär nos..."
Och nog var det så att den där mannen och den där katten till stor del var en och densamme. Gösta Knutsson var omvittnat snäll, intelligent, klurig och intellektuellt smårolig. Ungefär som Pelle.
- Vi hade ett så roligt liv, gjorde i stort sett allting tillsammans, säger Erna Knutsson.

Hon var nybakad studentska när hon 1946 träffade den 17 år äldre Gösta Knutsson hemma hos Gallie Åkerhielm, som hade varit gift med Ernas pappa Uno Eng.
- Gösta var redan kändis, men jag var van hemifrån att umgås med människor som Nils Ferlin och Olle Strandberg.
Imponerad blev hon alltså inte, men förtjust och så småningom kär.
- Jag tyckte inte att Gösta var för gammal, men han var etablerad, hade kommit halvvägs i sitt kändisskap.

Den första Pelle Svanslös-boken gavs ut på Bonniers Förlag 1939. Men innan Pelle blev bok, var han muntlig berättelse: Gösta Knutsson berättade gärna sagor för sina systerdöttrar.
Inga Arn bor på Hemlaås äldreboende i Eskilstuna. Hon är den systerdotter som fortfarande är i livet. Morbror Gösta minns hon mycket väl:
- Jag brukade längta efter honom. Han brydde sig om mig. Han var över huvud taget alltid noga med att vi skulle ha det bra.
Inga Arn växte upp i Örebro. Hon var den första som fick höra berättelsen om Pelle Svanslös, innan den hade blivit vare sig radioföljetong (1937) eller bok. Dessutom hade hon en alldeles särskild kommunikation med sin morbror:
- När han hade blivit ordförande för Uppsala studentkår, hade han ändå tid att göra en särskild tidning till mig, för hand. Den kom i brevlådan då och då. Jag var precis så gammal att jag hade lärt mig läsa och skriva, så jag gjorde tidningar till honom i gengäld. De kunde heta Göstas tidning och Morbrors tidning och kom ut på sommaren. De handlade ofta om katter...
Inga Arn fick också medverka i Gösta Knutssons barnprogram i radio.
- Det var roligt! Han var snäll och kunde så mycket, skriva berättelser och sånger. Tänka sig att han skulle ha fyllt 100 år! Det får jag försöka fira, säger Inga Arn.

Två Uppsalabor har skrivit böcker om Gösta Knutsson på senare år. Först ut var Lars-Åke Skagegård med Författaren Musikern Radiomannen Gösta Knutsson, 1995. Skagegård, till vardags informatör inom Svenska kyrkan i Gamla Uppsala, bestämde sig för att ta reda på lite mer om Gösta Knutsson, vid en tidpunkt då barnen Skagegård var små och fick Pelle Svanslös som godnattsaga.
- Jag gick till biblioteket för att läsa om Gösta Knutsson, men det fanns just ingenting.
Då började han själv leta uppgifter i olika arkiv och fick så mycket material att det räckte till en bok. Och bilden av Gösta Knutsson, den gemytlige radiofarbrorn, berikades:
- Jag kom underfund med att han var mycket bredare i sina förmågor och kunskaper än jag hade vetat. Han var inte bara barnboksförfattaren och radiomannen, som jag kände till från min egen uppväxt. Till exempel var han också en duktig violinist, som spelade i Akademiska kapellet och musicerade, inte minst i hemmet, med Einar Haglund på piano och med Hugo Alfvén som dirigent.

Gösta Knutsson sjöng också både i Allmänna Sången, som han var ordförande för en period, och OD. Och Gösta Knutsson var med och drev fram att Allmänna Sången upphörde att vara manskör och blev blandad kör.
Unn Torell driver Pelle Svanslöshuset i Uppsala, ett projekt som hon fick idén till när hon hade flyttat med sina barn till Uppsala för åtta år sedan. I våras kom hon ut med boken Karl för sin katt - Gösta Knutsson som vi inte minns honom på Uppsala Publishing House.
- Jag bodde i Uppsala åren innan jag började skolan. Jag minns att jag hörde Gösta Knutsson i radio på morgnarna. Hans röst gick ut i köket och lät så lugn och trygg. Det var väl det som slog: att det var så behagligt att lyssna till honom, säger hon.
- Han var den vuxne och barnen var barn. Men han behandlade dem som jämbördiga. Han höll inte på och jollrade med dem.
Unn Torell gjorde som Lars-Åke Skagegård: grävde i olika arkiv och kunde teckna en ännu mer utförlig bild av magister Knutsson.
Hon säger, liksom Skagegård, att hon fann en man, som var en föregångare på många plan. Inte bara för att han startade med frågesport och barnradio, utan också för att han tog upp viktiga frågor med barnen.

Gösta Knutsson må ha haft en lugn, stillsamt finurlig framtoning i sina radioprogram, men när de båda författarna har granskat hans mediegärning närmare, har de funnit en man som klart och tydligt, om än utan utropstecken, stod för sina åsikter och inte var rädd för att upplysa världen om dem.
- Han hade civilkurage och tog bland annat klar ställning mot nazismen, säger Unn Torell.
- I en intervju i Aftonbladet 1969 talade han om sin avsky för rasfördomar och berättade att man i hans föräldrahem hade talat föraktfullt om judar. "Det reagerade jag starkt emot" sa Knutsson, berättar Lars-Åke Skagegård.
Samma år, 1969, fick Knutsson på tafsen för att han i programmet Småbarnskvarten hade berättat för barnen att svenska regeringen hade utvisat 47 zigenare. Gösta Knutsson sade till barnen att det hade varit bättre att utvisa 47 riksdagsledamöter. Något som inte föll Sveriges Radio helt i smaken.
- Han tog också upp ämnen som Vietnamkriget och Sovjets intåg i Tjeckoslovakien i sina program, säger Unn Torell.

Föreningsman var han, Knutsson. Förutom insatserna i Allmänna Sången och OD, ägnade han sig åt den sjungande och dansande föreningen Philochoros, som han reste med till USA. Han var engagerad i Karlfeldtsamfundet och Rotary och skämtade samtidigt om ordensväsendet i Juvenalorden och hemliga herrklubben SHT, ibland i folkmun kallad Sämre Herrars Tillhåll.
Djurskyddsfrågor låg honom varmt om hjärtat sedan han som 14-åring fick en sommarkatt, vars svans en råtta hade bitit av... När sommaren var över lämnades katten åt sitt öde på landet, något som Gösta Knutsson ångrade hela livet. Och kanske försökte sona med Pelle Svanslös-böckerna.

Men hur var han egentligen, bortom radioprogram, egna barnböcker, översättningar, föreningsliv, musicerande och allt vad han hann med? Snäll och smart. Men också stram när han inte var trakterad av alltför påstridiga sociala kontakter, minns forna kör- och föreningsbekanta, när UNT ringer runt. Någon säger att kändisskapet ibland kunde kännas kravfyllt för den till viss del blyge Knutsson, och någon säger att han var närsynt och inte alltid såg när folk hälsade från andra sidan gatan.
- Han var en man som kunde bryta mönster, som hade förmågan att få det akademiska att bli folkligt också för arbetarsamhället. Och en person det skulle vara väldigt trevligt att tillbringa en kväll med och njuta av mat, dryck och samtal, säger Lars-Åke Skagegård.
- En sann humanist, medmänsklig och med civilkurage, intelligent och beläst. En man som prioriterade att ha ett trevligt liv med nära och kära; som raljerade mycket med sig själv, kanske mer än han borde ha gjort om han ville bli tagen på allvar, säger Unn Torell.

Och Erna Knutsson, som är den som verkligen vet, säger att Gösta Knutsson verkligen var så snäll som han verkade. De levde tätt tillsammans. Erna hoppade av sina akademiska studier, det hann aldrig bli mer än "en halv fil kand i franska", och fanns ständigt vid Göstas sida, bland annat som medhjälpare i radioprogrammen. Så gott som varje sommar tillbringade paret långa perioder i sitt sommarhus norr om Köpenhamn, reste en del gjorde de också. Och umgicks med vänner, unnade sig att njuta av livet.
- Vi hade ett så roligt liv tillsammans. I 25 år levde vi ihop. Men det är 35 år sedan!, säger Erna Knutsson.
Tillsammans med Pelle Svanslös Vänner och Unn Torell har hon redan firat 100-årsjubileet, som sig bör med champagne i Pelle Svanslös hus. Där är Gösta Knutsson ständigt närvarande, dels i inspelningar man kan lyssna på, dels som vaxfigur i en liten radiostudio.
- Vi flyttade honom från studion till köket. Sedan skålade vi med Gösta!

Gösta Knutsson mer än sagofarbror

Det var en gång en man. Inte en sådan där märkvärdig långhårig man med konstigt utländskt namn utan en vanlig svensk slätkammad kille.