Innan den dramatiserade läsningen av Stig Hanséns pjäs Operation Värdegrund på Stockholms stadsteater, om den nu fängslade polismästaren Göran Lindberg, tänker jag på Hannes Råstam. Och på Jan Guillou som yngre, på skjutjärnsreportrar som aldrig släpper greppet förrän brotten är utredda. Det är vad som skulle behövas då det gäller hela den fruktansvärda pedofilhärva som den före detta polischefen Göran Lindberg var del i. Och där han är den enda dömda – och som släpps redan om någon månad – när flickorna, som våldtagits och förnedrats, vittnar om att det har varit ett hundratal män inblandade.
Att polisen inte utrett ärendet till fullo med hänvisning till bristande resurser väcker självfallet misstankar. Vilka är dessa män och vilka positioner har de?
Hela härvan luktar Geijeraffär. Ja, i alla fall om du frågar mig. Men Hanséns manus rör sig inte kring dessa tankar utan snarare kring människan Göran. Eller snarare muren Göran, gestaltad av Lennart Jähkel. Och psykologen, spelad av Ann Petrén, som mera likt en förhörsledare försöker nagla fast honom. Få honom att erkänna. Skuld. Det gör han inte. Frågorna studsar på hans hårda yta. Han har inte gjort något fel, han betalade för de sexuella tjänster som de kommit överrens om, han och de unga självdestruktiva och mycket sargade flickorna. Flickorna som – hurra rättssystemet! – äntligen vann över den högt uppsatte polismästaren. Han som faktiskt duperat alla med sitt jämlikhetsivrande och som till och med fått pris som årets man. Där står han nu på scenen till publikens beskådan. Sluten som en mussla. Det blir inte riktigt bra teater.
Pjäsen är en del i den verklighetsfiktionstrend som nu också tagit sig, via litteraturen och filmen, in i teatern. En problematisk genre, för den ska ju hysa något slags verklighetsförankring. Och ändå inte. Göran Lindberg har aldrig erkänt sina brott i verkligheten och därför finns vare sig utveckling eller katharsis i pjäsen.
Debatten efteråt är länge förvånansvärt slätstruken. Tar aldrig riktig fart förrän på slutet då Börje Svensson, psykoterapeut från Rädda Barnen som skrivit De mest hatade om pedofiler och sexualbrottslingar, plötsligt förkastar pjäsen. Han anser att den bidrar till ytterligare stigmatisering av Lindberg, som när han nu kommer ut ur fängelset möter sitt verkliga straff: samhället totala förkastelse av honom, men också av hans omgivning, som hans barn som även de nämns i pjäsen.
My Vingren, verksam vid Kvinnojourerna och skribent på Feministiskt perspektiv, plockar dock snyggt upp tråden med sitt påpekande att det faktisk är flickorna som är de verkliga offren. Så riktigt. De är också dem som Cristina Gottfridsson fokuserar på i sin pjäs Fallet Kapten Klänning, som har urpremiär på Uppsala stadsteater i vår. Det ser jag fram emot.