Göra ett akvarium av fisksoppa
SJUNDE DAGEN. Framför teven får man inte ha långtråkigt. Det är den gyllene regeln och främsta budordet för dem som står bakom detta bildmedium.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Motsatsen till den förbjudna långtråkigheten, vad som nu menas med det, heter underhållning. Gärna kultur men bara om den är rolig. Men därmed rensar man också bort allt det som är läsningens egenart, menar Seibt. Det som skapar just läsupplevelsen: när man stänger av all yttre påverkan och helt går upp i den egna föreställningsvärlden, låter de inre bilderna ta över, möter texten med egna erfarenheter och minnen och ger associationer och känslor fritt spelrum. Allt detta som går förlorat när underhållningskravet läggs som ett massivt lock över upplevelserna.
Problemet för televisionen när den närmar sig litteraturen är annars att den är just ett bildmedium, framhåller Seibt. Handlar det om konst, film eller arkitektur går det bra. Här finns hur många citatmöjligheter som helst. För litteraturens vidkommande måste först ett byte av medium komma till stånd. Men därmed uppstår också en "brutal abstraktionsförlust" när helt andra estetiska sinnen tas i anspråk. Att sedan gå tillbaka till boken är nästan lika omöjligt som att göra ett akvarium av fisksoppa, som artikelförfattaren får till det.
I Tyskland finns, trots svårigheter av nämnt slag, för närvarande tre litteraturprogram. Äldst är Elke Heidenreichs Läs!, som funnits sedan 1988. Vid dess sida Denis Schecks Färskt från trycket (Druckfrisch) och Wickerts böcker, som leds av Ulrich Wickert och startade i augusti förra året. Utmärkande för dem alla tre är den begränsade programtiden, 30 minuter, och att det är många böcker som skall hinnas med under denna korta stund.
Sverige klarar, som bekant, för närvarande inte av ett enda motsvarande program. Med nödvändighet går det undan. Vad som hinns med är till omfånget kortast möjliga karaktäristiker och värdeladdade ord ur närmast till hands liggande skafferi som fantastisk, underbar eller sensationell. Naturligtvis kommer vid ett sådant tillvägagångssätt det kritiska språket liksom möjligheterna till en djupare analys på undantag. Dessutom används programtiden huvudsakligen till böcker som får beröm. Längre bort från den personligt färgade upplevelse som kännetecknar läsandet är det svårt att komma, är Seibts bedömning.
Eftersom programmen ändå sänds relativt sällan är det bara en bråkdel av all bokutgivning man hinner med under en termin. Där har dagstidningarna och tidskrifterna ett rejält övertag. Och det korta formatet, det begränsade utrymmet för varje boktitel eller den trots tv-mediets väldiga resurser låga ambitionsnivån talar heller knappast till sändningarnas fördel. Dessutom får poesi och essäer en försvinnande liten del av utrymmet.
Sammantaget betyder detta att tv har ett begränsat inflytande på litteraturen och läsningen, anser Gustav Seibt. Om också uppmärksamheten i några enstaka fall kan vara desto mera utslagsgivande. För människor med stort litteraturintresse är programmen i tv försumbara. Något annat är heller inte att vänta av ett från läsningen så artskilt medium. Till tevens förtjänst kan sägas att den i alla fall inte skadar bokläsningen, är Seibts slutsats.
Må så vara. Men det förutsätter samtidigt att inflytandet från televisionen, med dess krav på korta inslag och att allt skall förvandlas till underhållning, inte som hittills ofta skett blir avgörande, när man diskuterar litteraturens eller kulturens plats i andra medier. Gustav Seibts genomgång visar att de om något arbetar utifrån helt andra förutsättningar.