I Ulleråkers gamla lokaler – längs med ljusa korridorer, in i vad som tidigare var en patientcell – arbetar Cecilia Levy. Här har hon sin ateljé tillsammans med ett 20-tal andra kulturutövare.
– Platsens historia får en att fundera över hur det var att leva här som patient. Att någon stod här och tittade ut, säger hon när vi passerar korridorens högresta fönster som blickar ut mot det vackra grönområdet.
För tillfället skapar Cecilia Levy fem medicinalväxter till en utställning i Danmark. I dag gör hon en daggkåpa.
– Jag valde ut växter som man kan koka te på, berättar hon.
Många av hennes konstverk föreställer just koppar.
– Svårt att svara på exakt varför. Jag gör små sirliga koppar med fat. I barndomen brukade min mamma dricka ur en sådan kopp. Det handlade inte om att dricka kaffe, utan blev något rituellt. Hon tog små klunkar, drack sakta och njöt. Det var som att proceduren upprätthöll någon slags ordning eller tradition, säger Cecilia Levy.
Tidigare i år tilldelades hon kommunens arbetsstipendium.
– Det är helt fantastiskt. Nu får jag mer tid till mitt skapande, säger Cecilia Levy.
Hon började sin karriär som grafisk formgivare. Under utbildningen på 90-talet var hennes årskull den första som fick tillgång till datorer.
– Det var inte vad jag tänkt mig. Datorn var ett bra verktyg men jag saknade att jobba med händerna, berättar hon.
Hon valde att vidareutbilda sig till bokbindare och kombinerade det med grafisk formgivning under några år. 2010 uppstod en lucka hos konsthantverkskooperativet Kaleido i Uppsala.
– Jag visste inte vad jag skulle visa, så jag började experimentera med bokpapper, säger hon.
Därefter rullade det på. 2017 gjorde hon installationen "In Fusion – Contemplation Pieces" för Nya Karolinska i Solna. Numera pryds huvudentrén av hennes pappersskulpturer föreställande medicinska växter.
– Många är där av en tråkig anledning, att fånga dem för ett ögonblick och erbjuda en stunds reflektion kändes meningsfullt, säger Cecilia Levy.
Hon skapar sina verk av gamla böcker som hon har isär och strimlar. Tekniken kallas papier maché. Pappret läggs på en form och klistras fast med hemmagjort veteklister.
– En del blir lite bestörta när jag säger att jag använder böcker. Men det är gamla böcker som jag hittar på loppis eller får. Böcker som "ingen vill ha", utan riskerar att brännas eller slängas. Det finns något spännande i att någon annan ägt boken, tummat, läst, spillt, kanske antecknat i den. Jag ser det som att jag förädlar materialet, säger hon.
Cecilia Levy reser sig från skrivbordet och visar en stor skål där textremsorna tydligt kommer fram. Det är som att titta ner i evigheten.
– Jag fick boken av en vän vars morfar hade dött. Familjen skulle rensa ut bland hans saker. Boken hette "Betraktelser för hvar dag på året" och var skriven i slutet av 1800-talet. Det är gammal frakturstil och som grafisk formgivare älskar jag ju typsnitt, säger hon.
I skålen framträder ord som "Gud", "Kristus" och "I sitt hjärta". Men skålen är ömtålig och Cecilia Levy måste hålla i den underifrån.
– Papper är så skört, samtidigt går det lätt att bygga på fler lager. Som material är det också väldigt elastiskt, berättar hon.
När hon ska förklara vad hon vill uttrycka med verken tänker hon efter en stund.
– Jag försöker att inte förklara för mycket. Det blir lätt platt och banalt, men mitt skapande kretsar kring begrepp som tid, minnen och spår. Jag eftersträvar någon slags skörhet och lugn, säger hon.