I en tid då det mesta går att köpa och egoismen tycks alenarådande kan jag inte annat än välkomna Esben Toft Jacobsens ”Resan till Fjäderkungens rike”. Liksom hans förra, den animerade debutfilmen ”Den stora björnen”, handlar även denna om osjälviskhet och omsorg om sin nästa. I detta fall om en sons kärlek till sin mamma. En kärlek så stark att den trotsar döden.
Ja, för i stort är filmen ett slags allegori över detta oundvikliga som vi har så svårt att acceptera. Så också den lilla kaninpojken Johan som beger sig till Fjäderkungens rike för att ta tillbaka sin bortrövade mamma.
På färden möter Johan en rad märkliga typer som den bohemiske och smågalne arkitekten Bill som skapat dödsriket och som nu gör allt för att undgå sitt öde. Han möter också färjkarlen, här i form av en Grodkapten och förstås den fruktade Fjäderkungen och alla hans fjäderprinsar. Samtliga fint röstsatta av Lennart Jähkel, Sissela Kyle och inte minst en charmfullt bullrande Leif Andrée.
Naturligtvis går det inte så lätt att beträda Dödsskuggans dal, eller snarare Fjäderkungens rike, när man inte är ”kallad”. För trots att Johan lyckas få tag i en inträdesbiljett av Bill, som ger bort den i ett försök att komma undan, så kommer inte Johan in eftersom biljetten visar sig vara högst personlig. Han får lova att planka in till riket som är en märklig blandning av Miyazakis kåkstadsliknande slott och Astrid Lindgrens Nangijala.
Det är naturligtvis en sorglig men också mycket finstämd film – även om skrattet finns där i vissa stunder. Framför allt är den oerhört poetiskt vacker, rent bildmässigt men också berättartekniskt. Möjligen bidrar den stereoskopiska 3D-tekniken, som här använts för första gången i Sverige, till att skapa ett större djup i filmen.
”Resan till Fjäderkungens rike” är så fjärran det högljudda, ofta flåsigt förutsägbara, man bara kan komma och har redan rönt uppmärksamhet då den nyligen tävlade i barnsektionen Berlinale Generation Kplus på Berlins filmfestival, där filmen också hade sin världspremiär.
För även om filmen stundtals blir lite väl invecklad och saggig mot slutet – en reflektion som nog är en signal på den stresskada vi västerländska människor har snarare än kritik – så går det inte annat än att lägga sig platt till marken för huvudrollsinnehavaren. Den oemotståndliga lilla kaninungen Johan (suveränt röstsatt av Edvin Ryding) som genom att bryta mot alla förutfattade meningar och regler – förmår göra det omöjliga möjligt.