Saints Row började sin bana som något av en Grand Theft Auto-klon men med seriens tredje del hände något. I stället för en förhållandevis traditionell gangsterhistoria bjöd utvecklarna Volition på fullständig galenskap, där det ena urspårade uppdraget avlöste det andra.
Del fyra går ytterligare ett steg längre. Hjältarna från föregångarna har precis utsetts till ledare över den fria världen, något som visar sig vara bra tajmat då spelet börjar med att jorden attackeras av elaka rymdvarelser. Men det är inte för handlingen som man spelar Saints Row IV, den är genomgående ointressant och fungerar mest för att sätta uppdragen i ett sammanhang.
Spelmekaniken är fortfarande snarlik Grand Theft Auto-spelen, åtminstone till en början. Det handlar om en stor stad, i vilken uppdrag av olika slag finns utspridda. Skillnaden är att karaktärerna har utrustats med superkrafter, som bland annat gör att de kan hoppa hundratals meter rakt upp i luften och springa snabbare än de flesta fordon.
Det här är något som utnyttjas väl under uppdragen. Stora fiender ska besegras, och inte sällan äger striderna rum långt ovan mark. Variationen är god, och under spelet gång får vi bland annat styra pansarvagn i vektorgrafik och klättra på en avfyrad atombomb till tonerna av Aerosmith.
Precis som i föregångarna är en stor behållning i Saints Row IV att leka runt i staden. Det finns mängder med saker att göra och karaktären man spelar som går att skräddarsy till utseendet och kläs med alla möjliga accessoarer. För den som är på humör är det möjligt att få fram en muskelknutte med heliumröst, iklädd överdimensionerade solglasögon och friluftsryggsäck.
Med sin nonsenshandling är Saints Row IV inte det mest sofistikerade spelet i historien. Superhjältepremissen är inte heller särskilt originell, det några år gamla Crackdown gjorde ungefär samma sak. Men det är ett spel som gör allt för att underhålla, och som knappt innehåller en död sekund. På så sätt är det i det närmaste ett perfekt sandlådespel.