Totalt färdigställde Churchill mer än 500 målningar, vilket är imponerande alldeles oavsett vad man tycker om resultatet.
För några år sedan fick Churchills konstnärskap en något oväntad effekt. Det fick nämligen den amerikanske ex-presidenten George W Bush att plocka upp penslarna. Nyligen höll han sin första utställning, titulerad ”The Art of Leadership – A President’s Personal Diplomacy”.
I en intervju berättade Bush att han hade försökt fånga den inre karaktären hos alla han avbildat och att många av målningarna hade sin grund i vänskap.
Det här var så klart intresseväckande, eftersom det publiken hade att vänta var Bushs inre bilder av en rad världskända namn, som exempelvis den ryske presidenten Vladimir Putin, den israeliske politikern Ehud Olmert, den afghanske presidenten Hamid Karzai, den förre franske presidenten Jacques Chirac och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
När alla åhå och aha hade lagt sig efter premiärvisningen fanns det dock vissa som grävde lite djupare i oljelagren. Som kritikern Greg Allen, som upptäckte att Bush inte alls hade utgått från sina personliga minnen. Eller ens de arkiv han har tillgång till med fotografier från alla hans möten med världsledare och kändisar.
I stället hade Bush gjort precis som alla vi andra när vi vill veta hur någon ser ut – googlat. Ex-presidentens målningar är i de flesta fall direkta kopior av de första bilderna som dyker upp när man söker på personernas namn.
Det här kan man så klart ha lite roligt åt. Men historien om karbonkopie-målaren Bush är också väldigt talande eftersom den så träffande visar att de flesta av oss söker och möter information på exakt samma sätt i dag – vilket också innebär att vi har svårt att frigöra oss från de bilder av verkligheten som får den största spridningen. Inte undra på att vi så gärna fortsätter att ta bilder på oss själva. Något motangrepp mot standardiseringen av våra ansikten måste vi väl ändå kunna uppbåda.