Flo sitter under trappan, i ett litet och mörkt utrymme, så trångt att hon nätt och jämt får plats – och ingenstans är hon, paradoxalt nog, friare än där. Bara i gömstället får hon vara i fred från familjens krav och tidens konventioner.
Uppsalaförfattaren Mia Öströms debutroman Den du söker finns inte här skildrar Florence Nightingales uppväxt i överklassens England, och hur den unga Flo tvingas in i en kvinnoroll som är alltför snäv och syrefattig. Hon vill något mer, något annat.
Berättelsen är tät. Här finns inte en mening för mycket, varje ord är en byggsten och språkets koncentration speglar Flos tillbakahållna kraft: hon är inte fri att tala, men styrkan vibrerar under ytan. Och i gömstället under trappan får tankarna äntligen rymd – och Flo törs släppa lös sin önskan att världen var större än så här. Att den hade plats för hela henne.
De gångna veckorna har jag läst ett antal romaner och en självbiografi, samtliga skrivna av författare från Uppland och utgivna under 2010. Och man kan lätt konstatera att våra författare är befriade från landskapsgränser. Historierna rör sig i vida geografiska cirklar, över Kongo,
England, Tornedalen, Nya Zeeland och Finland. Bara Lars Ardelius svischar i sin självbiografi Livs levande förbi hemstaden Sigtuna ett par gånger, som något av en mellanlandning på väg vidare ut i världen.
Nej, i årets nyutgivning står inte många uppländska miljöer att finna, om nu någon hade hoppats på det.
Däremot skulle man kunna spåra en gemensam tematik i de här berättelserna: sökandet efter en plats att kalla sin egen. Efter ett eget rum, ett gömställe där man får vara ifred och där man kan bepansra sig mot en hotande omvärld – och där man samlar kraft inför upproret. I gömstället frodas hemligheterna, de goda och de onda. För visst kan gömstället också vara förenat med flykt och skräck – den jagade som trycker i sin vrå, försöker göra sig osynlig, alltmedan hjärtat hamrar vilt i bröstkorgen.
I Mia Öströms roman är gömstället något av berättelsens nav, själva utgångspunkten. Också Torsten Pettersson, litteraturprofessor och författare från Uppsala, utnyttjar i kriminalromanen Göm mig i ditt hjärta gömställets inneboende mystik. I den här boken kryllar det av gömställen.
Redan titeln ger en hint om författarens lek med dolda platser och försvunna personer, berättelsen är uppbyggd kring gömmor, lönnfack och undanskymt belägna stugor. Som när flickan Petra flyr undan sina festande och härjande föräldrar till en koja i skogen, kryper in i det skyddande mörkret. Den kojan blir en tillflyktsort, men också en utsatt plats, fylld av hot – det knakar i grenarna, något farligt rör sig tätt intill.
Jag har redan nämnt Sigtunaförfattaren och fjolårets lundeq-pristagare Lars Ardelius, låt mig återkomma till honom nu. I Livs levande, den femte delen av hans självbiografiska svit, blickar en åldrande man tillbaka på sitt liv. Tankarna kretsar naturligt nog mycket kring just ålderdomen, och dess följder: hjärtflimret, dödsångesten, vännerna som gått bort, och den ”tilltagande bristen på överskottsenergi”. Som läsare känner man dock fortfarande tydligt den där energin: skrivandet, skulpterandet, läsandet, kärleken – Lars Ardelius har ork för mycket än. För att inte tala om resorna, hungern efter nya intryck, han är ständigt på väg mot nya mål. Visserligen bor han i Sigtuna, men har också hem på många andra ställen. Eller ingenstans?
Möjligen gör jag här en övertolkning, men det är svårt att inte läsa Lars Ardelius flackande som en flykt från det som verkligen blöder i skildringen: den smärtsamma och ouppklarade relationen till dottern Lena.
I Livs levande söker en åldrande man frid med sitt förflutna. Kanske finner han den också, i skapandet. Skrivandet och skulpterandet är Lars Ardelius egna rum, hans gömställe. Och där, antyder han i slutet av boken, finns också möjligheten till försoning med minnet av dottern.
Ombeni i Uppsalaförfattaren Christina Wahldéns starka ungdomsroman I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig söker ett nytt hem i Sverige. Hon är på flykt undan terrorn i hemlandet Kongo, minnena av våldtäkt, död och fasa – systrarna som finns kvar i rebellernas fångenskap, lever dom? Nu sitter hon i sin lägenhet, någonstans i norra Sverige. Handläggarna på Migrationsverket är oförstående, och klasskamraterna tycker att hon är konstig. Det är kallt. Snön faller. Mardrömmarna vrålar, ensamheten klöser. Bara i växthuset får hon tillfälligt ro, på extrajobbet i handelsträdgården där hon gräver med fingrarna i jorden, och minns det goda från sitt hemland. Bara där blir livet uthärdligt – växthuset är hennes fredade zon, en droppe trygghet mitt i otryggheten.
Katarina Kieri, författare bosatt i Norrtälje och Lundeq-pristagare 2006, har i år givit ut inte mindre än tre skönlitterära berättelser: barnboken Vilken stjärnsmäll, Astrakan, ungdomsromanen I det här trädet (tillsammans med Per Nilsson) och romanen Morbror Knuts sorgsna leende.
Morbror Knuts sorgsna leende handlar om Karla. Hon bor i Staden i norra Sverige, men har sina rötter i Byn, ännu längre norrut, nära Finland, och hon slits mellan det svenska och det finska, mellan det nya och det gamla, mellan här och där. Hon hör inte riktigt hemma någonstans, och ingenstans blir hon riktigt förstådd och hon letar förtvivlat efter en egen plats under himlavalvet. Tystnaden präglar livet. Mamman, som flyttat från Byn till Staden, sluter sig om känslorna. Ännu tystare är morbröderna Knut och Brynolf, som tiger vid köksbordet i Byn.
Men kanske kan man i morbror Knuts sällsynta och lite sorgsna leende ändå ana en framkomlig väg – han har något att förmedla till sin systerdotter, något viktigt om konsten och livet. För i hans teckningar, i den där talangen som aldrig fått spelrum, men som ständigt trycker sig fram ändå, ryms en visdom: gå din egen väg, Karla. Fortsätt söka efter gömstället, rummet där du får vara dig själv – du kommer att hitta det till slut.