Golf som metafor för livet och kärleken? Frågar man den Uppsalabrittiska komikerduon Kesselofski & Fiske, eller Paul Kessel och John Fiske som de verkligen heter, så verkar det mesta kunna översättas i termer av denna ädla friluftssport. Duon hade små roller i Lasse Åbergs film Den ofrivillige golfaren som just golfspelare.
– Man kan se golf som något skitfånigt och slöseri med tid. Men om man är tillräckligt dålig på det blir man bara så lycklig om man gör ett bra slag, sammanfattar Paul Kessel poängen med denna aktivitet ur djupet från en fåtölj på Uppsala golfklubb.
Här träffas vi så att säga i adekvat miljö en blåsig oktoberdag för att prata om Fore! som har urpremiär fredag 1 november.
– Det sägs att golf är hälsosamt, men jag misstänker att man förlänger livet med lika många timmar som man tillbringar på golfbanan och det blir ju plus minus noll, säger Paul Kessel.
Han har spelat golf sedan uppväxten i Storbritannien. I golfbagen som han har med sig finns en extrafin klubba som hans pappa har använt bland de äldre i hickoryträ som köpts in på Blocket. De kommer till användning sedan när duon ska demonstrera snygga utslag vid banans första hål.
Spelet golf har en lång tradition i England. Det anses ha uppkommit i Skottland på medeltiden. Kanske mest för att det protokollfördes att ”gowf” totalförbjöds enligt skotskt parlamentsbeslut på 1400-talet.
John Fiske fick golflektioner i femtioårspresent som ett slags skämt. Men också han började uppskatta de mer sociala delarna i utövandet och så är han road av de litterära anspelningarna i hur man ”läser en putt”.
– En James Joyce är till exempel en svärläst putt, förklarar han.
John Fiske har dramatiserat fyra golfnoveller till föreställningen av P G Wodehouse, från åren 1921 - 1924.
– De är alla så elegant skrivna, triviala på ett sätt men fulla av fina formuleringar, säger han.
Berättelserna handlar om unga män och kvinnor som förälskar sig och att kärleken får förhinder. Historierna berättas av en golfklubbs äldste medlem som spelas av John Fiske själv, medan Paul Kessel gör att antal äldre gentlemän.
Nästan alla som arbetar på Reginateatern har roller i föreställningen. Sandra Jogenby, som annars är ljustekniker med mera, spelar unga förälskade damer. Den tekniska samordnaren Erik Nordenstrand gör några av de unga männen. I övriga roller finns Andrea Geurtsen, Sam Kessel, och Mats Tielman Lindberg.
En orkesterduo, bestående av Björn Sjödin och Anders ”Grosse” Grotherus ackompanjerar slagdängor från brittiskt trettiotal, örhängen som Tea for two och It don´t mean a thing.
Wodehouses berättelser har alltid varit populära i Sverige och kanske mest i Uppsala. 1984 startade fyra golfspelande juridikstudenter här en klubb med namnet Wodehouses vänner. Numera heter den Wodehousesällskapet Sverige, det andra sällskapet i världen, startat efter det amerikanska, men enligt klubbens egna uppgifter långt före det brittiska.
Så det är stadigt förankrade golfhål i Reginateaterns höstsatsning. Sa vi att fore betyder pass på, här kommer en golfboll?
Till föreställningen har inhandlats en begagnad matta med konstgräs som ska täcka hela scenrummet på Reginateatern. Skådespelarna ska spela ute bland publiken, som alltså sitter bland hålen på golfbanan.
– Golfklubborna vi har i föreställningen är riktiga men bollarna blir nog mer imaginära, säger John Fiske och förankrar sina fötter bredbent och stadigt på tee, den grönt böljande utslagsplatsen vid första hålet på Uppsala golfklubb.
Och missar bollen med en elegant sving.