Gökboet för femåringar

1949, efter revolutionen i Kina. Den lille pojken Qiang lämnas på ett barnhem av sin far som jobbar för mycket för att ha tid med sonen. Det är ett strikt barnhem som fröken Li styr med disciplin och metod. De som skött sig får små röda pappersblommor som sätts upp på en poängtavla varje dag. Ett felsteg och man förlorar en blomma.Qiang får aldrig några små röda pappersblommor. Han har svårt att inordna sig i den reglementerade tillvaron. Han har svårt att själv klä på och av sig, han är sängvätare och många av de välmenat pedagogiska övningar han måste göra blir bara kränkande för honom.Han utvecklar egna strategier för att kunna leva sitt eget liv. Han vandrar runt på nätterna när alla andra sover. Han fantiserar ihop en historia om att fröken Li är ett monster som äter små barn, en historia som han lyckas få de andra barnen att tro på ett tag. Barnhemsledningen vidtar åtgärder och de sociala utslagningsmekanismerna sätter igång. Vid fyra års ålder är hans framtida öde redan bestämt.När man ser Zhang Yuans film är det inte utan att man drar paralleller till Gökboet, fast för fyra-fem-åringar. Trots att man knappt ser annat än lekande barn, leende lärare, utvecklande aktiviteter så är det en störande insikt att nästan varje moment i tillvaron på barnhemmet är ett intrång i Qiangs integritet. Den yrkesmässiga vänligheten utgör ett hot han inte kan hantera. Han gör istället uppror på sitt eget vis. Man undrar vad som skiljer hans erfarenhet från den alltmer trångbodda dagisvärlden här och nu?