Liksom i filmmakarnas förra film Dumma mej! har den nya filmen Lorax ett budskap om att det goda alltid segrar. Det må vara naivt, men det är i alla fall vad jag vill tro och det är en vision som jag tror är viktig – ja, nödvändig – att förmedla till kommande generationer, våra barn, planetens och mänsklighetens arvtagare.
Lorax är förvisso vare sig någon nyskriven berättelse eller film utan bygger på den amerikanska författaren Theodor Seuss Geisels, mer känd som pseudonymen Dr. Seuss, klassiska saga från 1971. Det är en fantastisk nyversion i 3D som skapats: angelägen, fartfylld och med en humor, som också vi stora barn har behållning av. Lite synd bara att man då valt så färglösa röster i den svenska versionen.
Lorax rymmer egentligen två parallella berättelser. Den ena om en tid som varit, där den unga pojken Once-ler ger sig ut i världen för att blir rik och lyckad. Han hittar den mest underbara plats han någonsin sett, en fantastisk färgsprakande och djurfylld skog – och han börjar paradoxalt och nog genast hugga ner träden. Naturligtvis kan det inte sluta i annat än en naturkatastrof. Den katastrofen lever pojken Ted i som den nutida berättelsen handlar om. Han och Audrey, som han är förälskad i, lever i en artificiell värld där det inte finns något naturligt. Och när Audrey en dag avslöjar sin innersta önskan om ett verkligt träd börjar också berättelserna smälta samman.
Det gör dessvärre också verkligheten och filmen när jag efteråt kliver ut i storstadsbetongen. Det får filmen att kännas än mer angelägen.