Goda tider för feministisk konst
Feministisk konst nämns allt oftare som den viktigaste konströrelsen sedan andra världskriget. Ändå är världens första permanenta utställningslokal för feministisk konst knappt två månader gammal. Den finns på Brooklyn Museum i New York.
Maura Reilly, curator på Elisabeth A. Sackler institutet för feministisk konst på Brooklyn Museum i New York, är inte nöjd med sin hemstads mest kända museum för modern konst. Hon berömmer Moderna museet i Stockholm och Tate i London för deras initiativ att köpa in konst av kvinnliga konstnärer, "how great is that!".
Ändå kan Maura Reilly glädjas åt att förfoga över en utställningslokal vigd åt feministisk konst, den första av sitt slag. Det är konstsamlaren Elisabeth A Sackler som bidragit med medel - och namn - till projektet.
Maura Reilly kan också glädjas åt den senaste tidens uppsving i USA för konst med feministiska förtecken. Samtidigt som man här på Brooklyn Museum inviger centret med "Global Feminisms", en mastodontutställning med verk av 88 konstnärer från ett 50-tal länder, pågår "Wack! Art and the feminist revolution" på museet för modern konst i Los Angeles.
Är det goda tider för feministisk konst i USA idag?
- Ja absolut. Dessa två utställningar har fått mycket uppmärksamhet men det har varit en långsam uppbyggnad. De senaste fem sex åren har flera mindre utställningar i New York-området hållit igång snacket.
Det nya konstcentrets nav är Judy Chicagos "The Dinner Party", ett kanoniserat och omdiskuterade verk som efter några års lagerträda nu får ett permanent hem. Och "The Dinner Party" kräver sina kvadratmeter: Det är en enorm installation i form av ett triangulärt bord. Bordet är dukat med konstfärdigt broderade löpare och porslinstallrikar som liknar kvinnokön. Varje plats är särskilt utformad för en betydande kvinna, sammanlagt 39 stycken, exempelvis Sapfo, Mary Woolstonecraft och Georgia O·Keeffe. Det tog Judy Chicago och 400 medarbetare sex år (1974-79) att färdigställa verket.
Att kliva in i det svala mörka rum där installationen placerats känns högtidligt, nästan sakralt - vilka samtal de skulle kunna ha, dessa kvinnokämpar från olika epoker!
Huvudverket må vara från det med feministisk konst ofta förknippade 70-talet men i övrigt är allt som ingår i "Global Feminisms" daterat från 90-talet och fram till i dag. Det var ett av två urvalskrav. Det andra var att visa konstnärer från hela världen.
- Vi vill ifrån det västcentrerade och ha konst som inte visas så ofta på den globala markanden, säger Maura Reilly. Konst från Indien, Mexiko, Guatemala ... Genom att tänja på gränserna försöker vi tvinga fram ett nytt samtal om feminism. Men många feminister ogillar vad vi gör.
Varför då?
- Folk är lata. Särskilt konservativa feminister ur den gamla skolan har fastnat i förlegade synsätt. De vill inte behöva läsa om vad det innebär att vara kvinna i Iran, det kräver för mycket.
En aspekt av hur det är att vara kvinna/människa i just Iran tas upp av Parastou Forouhar, hennes bidrag är en tapet som täcker en hel vägg. Men det som på håll ser ut att vara lekande figurer föreställer vid närmare anblick tortyrscener.
Från Sverige är tre konstnärer representerade: Annika von Hausswolff deltar med "Tillbaka till naturen", hennes omtalade fotografier av kvinnokroppar i svensk natur; livlösa och med avslitna kläder liknar de brottsföremål - vi är ljusår från naturskönt näckande à la Zorn.
Av Maria Friberg och Monika Larsen Dennis visas videon "Driven" där två kostymklädda överkroppar ömsom kramas ömsom brottas.
Många av verken dekonstruerar offer-stereotypen samt utforskar identitet och kropp. Men likt svenska samlingsutställningen "Konstfeminism", som visades på bland annat Liljevalchs Konsthall i Stockholm i fjol, är "Global Feminisms" så tematiskt bred att man gör bäst i att tugga i sig ett urval gobitar i taget för att inte riskera utslätad eftersmak.
Långt ifrån alla konstnärer ägnar sig åt klassiskt feministiska frågor. Men Maura Reilly menar att de medverkande ändå förenas av de alla förhåller sig till rollen kvinna och konstnär.
Vad skiljer dem åt?
- Den kulturella kontexten. Muslimska indonesiska kvinnor manifesterar feminism i sin konst radikalt annorlunda än till exempel en konstnär som verkar i en mycket friare miljö, säg i New York. Deras konst är lika ojämförbar som deras vardag.
TT Spektra: Hur många av konstnärerna definierar sin konst som feministisk?
- Majoriteten har anammat begreppet, säger Maura Reilly. Men en del kallar sig hellre humanister. Vissa för att ordet är laddat i deras hemländer. Ta He Chengyao som bor i Bejing. Hon skulle aldrig kunna kalla sig feminist trots att hon är det i varje cell av sin kropp. Bara att vara kvinna och konstnär är för henne en feministisk handling. (TT Spektra)
Så jobbar vi med nyheter