Glömd historieskrivning

130 000 unga män, som kanske aldrig tidigare varit utanför sin hemstad eller hemby, skickas i väg för att befria "moderlandet". Vi får följa en grupp av dessa soldater via hårda strider i Italien, genom södra Frankrike fram till befrielsen av en liten by i Alsace.

Trupperna från kolonierna var de som sattes in där förlusterna förutsågs bli stora, som inte fick permissioner, vars soldater förbigicks vid befordringar. De förväntades dö för ett land som inte brydde sig särskilt mycket om dem.
Efter kriget glömdes de bort. Veteranpensionerna frös inne när kolonierna blev självständiga. Men de finns fortfarande kvar på Europas krigskyrkogårdar och i minnet hos dem som överlevde.
När Rachid Bouchareb gör en film som skildrar händelserna för 60 år sedan ur dessa soldaters synvinkel skulle man kunna tro att det enbart har historiskt intresse. Men det är fortfarande en känslig och kontroversiell fråga han tar upp. Dels för att veteranerna från denna tid fortfarande missgynnas, ännu inte får ut sina veteranpensioner, fortsätter att glömmas bort i den officiella historieskrivningen. Dels för att den kastar ett nytt ljus över dagens situation med tilltagande främlingsfientlighet och rasism. Vilken patriotism är det som räknas: dessa mäns umbäranden för 60 år sedan eller dagens hatmånglare?

Glömd historieskrivning

År 1941 är Frankrike ockuperat av nazisterna. Den reguljära armén är i fångläger. Det fria Frankrike befinner sig i exil och värvar soldater i de nordafrikanska kolonierna, Marocko, Algeriet med flera.