Det rörde sig om Fredrik Adolph Ludvig Gustaf Albrecht (Badin) Couschis dagbok. För de som inte känner till honom kan nämnas att han var född 1747 under vidriga förhållanden, som slavpojke i den danska kolonin St Croix, (Danmark var som bekant en av de större slavnationerna) men ”skänktes” till den svenska drottningen Lovisa Ulrika, som frigav honom. Han kom att växa upp vid hovet med bland andra den blivande Gustaf III som ”lekkamrat”.
Till en början var dagboken en besvikelse. En sida rymde anteckningen ”Kom ihåg att köpa kaffe”. En annan ”Idag snöade det hela dagen”. Men om man tog sig tid att tränga in i de mer marginella och svårlästa partierna så framträdde en bild av en människa indragen i en svår identitetskamp. Han sökte genom sin tids mest avancerade litteratur efter spår av sin härkomst och Afrikas historia och sökte pussla ihop en förhistoria åt sig själv. Han överlevde två hustrur och sitt enda barn och dog på 1820-talet.
Han blev huvudperson i min roman ”Maroonberget” (1996) och även i en roman av Ylva Eggehorn, som kom ut ungefär samtidigt. Under de åren var inte särskilt många intresserade av spåren av Sveriges koloniala historia; men snart började vi bägge få märkliga brev – av människor som menade sig vara ättlingar till honom. Tankegången gick ungefär såhär: eftersom det bara fanns en svart man i Sverige på den tiden, och jag har en svart förfader, så måste det ju vara han. Det visade sig att han bott överallt i Sverige och även i Finland. Vi var tvungna att göra alla dessa brevskrivare en smula besvikna. Men breven blottade en intressant felsyn. Var fick man det ifrån att det skulle vara så ont om människor med afrikansk bakgrund i 1700-talets Sverige? Det tog bara en vecka av forskning på Carolina att hitta minst ett hundratal, många med samma bakgrund som han och vid samma tid och senare – Quassi, Zamore, Dafne, Pluto, Vulcain, Peter Watkin Montese, för att nämna några – den mest kända i dag är väl hans kollega som hovman, Zamore, som gett upphov till en livaktig släktförening. (Spåren efter svenskar med afrikansk bakgrund ledde till sist raka vägen ned i 1300-talet.)
Men att Sverige tidigare i historien skulle ha varit detta märkvärdigt homogena land är i hög grad en 1800-talsfiktion vi ännu verkar leva med. Backar vi lite till ser vi hur 1600-talets stormakt Sverige var runt som en boll, med Stockholm i mitten – och där talades väl en tio–femton språk och praktiserades fyra religioner. Och detta skulle då vara de fornstora dar då vi var alldeles särskilt och enhetligt ”svenska”.
”Badin” vistades också vid hovet vid samma tid som Gustaf III gjorde sitt bästa för att dra in Sverige i slavhandeln genom att skaffa kolonin St Barthelemy. Jag letade efter spår av om han reflekterat eller upprörts över saken, men hittade egentligen inga. Men ju mer jag arbetade med honom och hans öde, desto underligare framstod den renvaskade och vitmenade 1800-talsbilden av Sverige. Inga imperier, inte ens misslyckade sådana, kan i längden uppehålla en bild av sig själva som särskilt homogena. Och för varje öde som Badins som framkallas ur en i efterhand tillrättalagd historia, desto mer ser vi bilden av ett Sverige som alltid varit en del av sin omvärld. Världen blir helt enkelt större. Och Sverige litet intressantare.
Fotnot: Läs mer om Badin på: www.olalarsmo.com/Couschi.HTM