En dag blev Maria Strømme, Uppsalaprofessor i nanoteknologi, bjuden till New York av Acadamy of Achievements. Hon skulle där möta "ledande personligheter" som på olika sätt skapat en bättre värld, för att sedan, tillsammans med de andra i den exklusiva gruppen av unga ”lovande" inbjudna, åka hem och göra skillnad för framtida generationer.
På vilket sätt Denzel Washington och Colin Powel (som ljög ihop det där om Saddam Husseins massförstörelsevapen) har skapat en bättre värld, framkommer inte. Inte heller exakt vad den där historien har med det övriga innehållet i hennes sommarprat att göra.
Den är en blunder med många föregångare – så som "Sommar" utvecklats verkar självhävdelsen och självmarknadsföringen ungefär lika påkallad som den där larviga kransen på huvudet.
I övrigt är Maria Strømmes program uppfriskande kunskapsmättat och folkbildande. Hon berättar om sina egna betydelsefulla innovationer, som ett miljövänligt algbatteri, men också om nanoteknologins möjligheter i allmänhet. Det finns något närmast bibliskt i det glada budskapet: "Vi är inte längre beroende av naturen". Lama ska gå. Cancersjuka bli friska.
Och när hon sedan låter oss förstå att det här kanske bara är småsaker, att hon lika lite som någon annan är visionär nog att förutspå den framtida vidden av den här teknologiska revolutionen, ropar åtminstone jag inombords "hallelujah".
Och det är mer än jag brukar göra efter ett avsnitt av ”Sommar”.
LÄS MER: Hon gör det omöjliga möjligt