Genom ett snötäckt, flackt och öde landskap är en mörk bil på väg. Inuti sitter Alex, känsligt spelad av Vera Vitali och två grönklädda anonyma människor. De kör in i en underjordisk bunker. Var har hon hamnat?
Alex möts av den blåklädda chefen Viktoria, gestaltad av en barsk och lysande välspelande Pernilla August. Alex blir kroppsvisiterad och upplyst om att här ska hon vara i väntan på verkställning. Då hon frågar om det ordet får hon veta att det betyder utvisning. Hennes ansökan om uppehållstillstånd är nämligen avslagen.
Det underjordiska fängelset eller förvaret går i en monokrom färgskala av anstaltsgrönt och grågult. Klaustrofobin göds av att de boendes rum inte har fönster. Maktlösheten bland de intagna är monumental. Några av dem verkar ha uppgraderats till vårdare och hamnar ständigt i frågor om dubbla lojaliteter. Det påminner om de koncentrationslägerfångar som hade speciella arbetsuppgifter på lägren, privilegierade men ändå inte. Kanske till och med befinner sig i dubbelt limbo, med inga vänner någonstans.
Anstaltschefen själv håller i flåshurtiga bingokvällar och studiebesök av arbetssökanden utifrån. Men denna chef har också en mörk hemlighet nere i källaren.
Det är en kuslig berättelse Lisa Aschan manar fram i sin stilistiskt konsekventa form, med atmosfären hämtad någonstans mellan George Orwells framtidsdystopi ”1984”, Franz Kafkas alienerade romanvärld och valfritt expressivt kammarspel från kalla krigets 1950-tal. Det är en sorts skräckfilm, men med realistiska förtecken.
Om Lisa Aschans förra film, den tämligen överskattade ”Apflickorna”, var lite dunkel så är denna hennes nya intill gränsen för pedagogisk övertydlig. Det är också en tätt berättad historia, ett sorts flerskiktat dokudrama från vår samtid där rollfigurerna aldrig någonsin får grepp om sina egna öden. Men själva berättelsen hamnar också i en krampartad monotoni. Den liksom fastnar i all sin konsekventa form. Men att kalla ämnet för Aschans film för brännande aktuellt är en underdrift och själv har hon sagt i intervjuer att fyra års besök vid olika flyktingförläggningar riket runt ligger till grund för manus.
En bucklig och skamfilad blåsorkester tutar svenska nationalsången till eftertexterna. Stryker under upplevelsen av det skamliga maktutövandet i behandlingen av flyktingar. Men det är ändå fiktion, ”Det vita folket” är en ond saga för vuxna med smärtsamt realistiska drag.