Ja, han är igång igen, med sina hyss, Astrid Lindgrens älskade unge. Nu på bioduken som animerad film, ”Emil och Ida i Lönneberga”.
Handlingen känns igen. De om hur Emil häller både blodpalt- och raggmunkssmet på sin pappa efter att han fått tån i Emils råttfälla, hur Emil släpper ut den elaka baggen som jagar upp Krösa-Maja (härligt röstsatt av Siw Carlsson) på stenmuren och hur lilla Ida lyckas med konststycket att göra ett efterlängtat hyss.
Animationerna i filmen bygger visserligen på Björn Bergs bokillustrationer men det är Per Åhlin, som tidigare tecknat "Dunderklumpen", "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" och "Alfons Åberg", som satt sin prägel på produktionen som han såväl designat som regisserat.
Det är med andra ord rätt gulligt. För att inte säga överidylliskt. Och nedtonat. Åtminstone om man jämför med spelfilmerna där Emils pappa, spelad av underbara Allan Edwall, var furiös i sin ilska över sin allt för busige son.
Visserligen är jag allergisk mot det allt för sockersöta men med tanke på hur rädda mina barn varit över den rasande pappan så är detta en välsignelse. Äntligen kan kanske åtminstone min yngsta ta berättelsen om Emil till sitt hjärta.
Och det gör han. Men även om filmen inte drabbar mig på samma sätt (som de fantastiska spelfilmerna) är jag glad att berättelsen om Emil och tillika en svunnen tid lever kvar och förmedlas till nästa generation. Det blir som en liten glädjefull tidsresa där i salongen.