Det här är något som regissören Jonathan Levine har tagit fasta på i filmen 50/50, en komedi om hur en allvarlig sjukdom kan vända upp och ned på tillvaron på de mest oväntade sätt och, inte minst, hur viktigt det är att kunna skratta, även då livet behandlar en som skit.
När 27-åriga radiojournalisten Adam Lerner får reda på att han har en 50-procentig chans att överleva kastas han in i olika faser av förvirring, förnekelse och uppgivenhet.
Flickvännen lämnar honom och han hamnar i händerna på en nybakad psykiatristudent som överanalyserar honom, samt bästa kompisen Kyle som fortsätter att mala på om snygga brudar och avsugningar, allt medan Adam går sönder inombords.
De största björntjänsterna står hans mor för, en riktig hönsmamma som i all välmening kväver honom med sin nojiga oro inför allt sonen tar sig för.
Det röks en hel del knark och sexreferenserna haglar i denna film som hade kunnat bli både pubertal och fånig om det inte vore för att den samtidigt uppvisar en mogen och ödmjuk inställning till livet och mänskliga relationer.
Den dödligt allvarliga inramningen förlåter också det mesta, inklusive alla lättköpta skämt om brass och pungrakning. Om det är någon man unnar ett billigt garv så är det ju en person som är dödligt sjuk.
Det har gjorts flera komedier om svårsmälta saker förut, exempelvis The Bucket list om lungcancer och Roberto Benignis Livet är underbart, om tillvaron i ett koncentrationsläger. 50/50 sticker ändå ut i humorutbudet med sin ovanliga blandning av garv och tårar.
Om du som läser det här har hunnit leva ett tag så har du garanterat personliga erfarenheter av vad en cancerdiagnos kan göra med en människa och hennes anhöriga. Låt dig för den skull inte avskräckas.
50/50 är väl värd att se, inte minst därför att den avdramatiserar ett faktum som kan vara ganska svårt att leva med ibland, nämligen att vi alla, med eller utan diagnoser, går omkring på det här förbannade klotet och väntar på att dö.
Det gäller att garva medan tid ännu är.