Glad 50 Cent skramlade med vapnen

En 50 Cent-konsert är inte bara en 50 Cent-konsert, det är en gemensam G Unit-tillställning. Tja, eller åtminstone på pappret. I realiteten består Fiftys livegäng bara av Tony Yayo (på sitt livs första utlandsresa) och den karismatiska sångerskan Olivia, de andra finns med bara i tanke. G Unit-grejen har som följd att Fifty spelar utan förband, men att han ibland lämnar scenen helt åt sina vänner. I fallet Olivia är det extra välkommet, inte bara för den beslöjade rösten, utan för att hennes medverkan som jämställd lagkompis med den stöddige New York-sluddraren ger välbehövliga kvinnosynspoäng. (Det gör inte den porriga tjejrumpevideo som flimrar förbi under en låt eller "bitch get in my car"-skriken.)Gamla och nya hits avverkas fort, de avbryts i förtid med skottlossningsljud, en ljudeffekt som man tröttnar på redan efter fem minuter. Över huvud taget blir det så mycket vapenskrammel att gangsterparodin är mycket nära redan i inledande sviten What up gangsta och Gunz come out. Som märklig kontrast ler Fifty stort och självcensurerar bort några snuskiga ord i orientaliska sexlåten Just a lil bit. Det känns knasigt — tuffa karln talar gärna om skottlossningar, men vågar inte sängkammarsnacka.Tillsammans med Tony Yayo går han loss till några tyngre beats, men höjdpunkterna är ändå de poppiga storlåtarna. In the club är publikens favorit, det dansas till och med på de mest avlägsna läktarna, Candy shop är en busig bagatell och calypsobeatet till PIMP är alltid lika snyggt. Ibland ligger den förinspelade stödsången tjock bakom trion, men intrycket av 50 Cents karakteristiska rap är ändå fint. Och att han ibland vinglar farligt nära parodins avgrund kanske till och med är till hans fördel — vapenskramlet och hallickromantiken sväljs lättare med ett skratt.