Gjorde det för lätt för sig

Det är inte ofta man ser folk pussas så mycket på film som i julkalenderspinoffen Hotell Gyllene Knorren – Filmen. Det är inte bara i barnkulturen som pussarna saknas – kanske för att pussandet är ett ömhetsbevis snarare än något annat, och ömhet är väl inte det vanligaste temat för fiktion, vare sig den vänder sig till barn eller vuxna. Det är lite ledsamt.

Den på ytan liggande ömheten är något som förstärkts från manusförfattarna Måns Gahrtons och Johan Unenges egna böcker. Det är ingen tvekan om kärleksfullheten inom familjen Rantanen; det är fullt begripligt att den här familjen håller ihop trots alla sina tillkortakommanden. I böckerna undrar man oftare vad som får den aggressiva mamma Ritva och den klumpige pappa Roger att stanna hos varandra.
Och det är på sätt och vis det här som gör filmen sevärd: relationerna, blickarna. Pussarna. Som långfilm är det annars inte så lyckat, manusförfattarna (Unenge och Gahrton har fått sällskap av ytterligare två vid skrivmaskinen) använder en rätt tunn intrigtråd om en agilitytävling (gissa vilken gris som deltar?) för att nödtorftigt tråckla ihop en mängd situationskomiska scener – som i och för sig ofta är riktigt roliga.

Filmen utspelas under några sommardagar, när Roger går i shorts, skjorta och väst, Ritva odlar i trädgården och hotellet inte har några gäster. Allt är oförargligt och puttrar på. Tråkigare är att sommargrönskan och blomsterprakten får familjen Rantanens kläder att se ut som inslag i en dåligt planerad rabatt i stället för att ge det intryck av välbehövliga färgklickar i ett vintervitt landskap som julkalendern bjöd på. Grossmans krematorieliknande hotell ser närmast avkopplande ut i sammanhanget. Men, men, ingen (nästan) är elak och filmen är trevlig. Det är lätt att tycka om familjen Rantanen, och för all del familjen Grossman, och det gör det lätt att tycka om Hotell Gyllene Knorren – Filmen. Jag önskar bara att de som står bakom filmen inte gjort det riktigt så här lätt för sig. Julkalendern lovade mer.