Så här års brukar det vara roligt att besöka någon av de stora jazzfestivalerna. Men till och med Stockholms har redan varit och längre bort än så lär jag inte komma detta år. Som tur är finns det en hel del att glädja sig åt när det gäller tillplattad eller digitaliserad musik.
Först en titt på ett instrument som ofta hamnat i bakgrunden i jazzhistorien: gitarren. Självklart har det funnits - och finns – en mängd gitarrister som höjer sig i sitt eget namn, inte minst ett antal som passerat Uppsala de senaste åren. Men ofta har de funnits i kompet.
Ett namn som står ut är Göran Klinghagen. Hans nästa album Vilosteg är med projektet Triometrik där han tillsammans med eminente basisten Owe Almgren och hårdslående trummisen Terje Sundby levererar högenergisk musik med pondus och snille. Klinghagen använder ett ovanligt rent ljud på gitarren, utan distorsion och annat, men får ändå till ett laddat spel som smakar sen storstadsnatt. Albumnamnet Vilosteg är högst missvisande och förmodligen lite ironiskt.
Fransk-vietnamesiske Nguyên Lê spelar med ett brett spektra. Han kan lira mjukt akustiskt med österländska influenser eller fläska på för fullt. På den utmärkta samlingen Signature Edition har han själv valt ut musik från sin långa karriär. Allt är lyssningsvärt, men mest annorlunda är förstås hans högst personliga tolkning av Jimi Hendrix Voodoo chile. Där samsas många världar.
Han fortsätter att förgylla även andras album. När spännande saxofonisten Céline Bonacina spelar in med sin trio finns han med som gäst. Men det är förstås Bonacina som är i centrum. Hennes kraftfulla spel på inte minst barytonsax imponerar stort. Sättningen med sax, bas och trummor är svår att hantera men ger samtidigt stor frihet. Bonacina visar med all tydlighet att hon kan förvalta den.
Norges jazzmusiker har visat framfötterna under ett antal år nu och det verkar inte vara någon hejd på dem än så länge. Vad det gäller gitarrister har landet ett starkt förflutet med nestorn Terje Rypdal. Nya Stian Westerhus har en helt annan inriktning och han vandrar med instrumentet på nya stigar. Det handlar mycket om freeform både när han spelar på egen hand på albumet Pitch Black Star Spangled och med sin trio Puma på Half Nelson Courtship. Kanske inte riktigt min musik, men bitvis är det en suggestiv ljudväv som visas upp.
Johannes Vogt använder gärna lutan när han spelar tillsammans med saxofonisten Knut Rössler och ytterligare några vänner på albumet Octagon. Men så är deras improvisationsmaterial musik från renässansen. Det kan ibland låta som en slags kontinental version av gruppen Frifot, särskilt när sångerskan Ute Kreidler kommer in i ljudbilden. Det handlar om lika vacker som mystisk och suggestiv musik, hämtad från olika upphittade manuskript.
Gitarristen Buzz Feiten fick chans att komma loss ordentligt när han spelade med Dave Weckl Band på albumet Synergy, nysläppt men inspelat 1999. Det blir emellanåt så nära metal jazzen kan komma när alla i bandet spelar loss ordentligt. Samspelet sitter riktigt fint och det finns en härlig tyngd i musiken även om den inte är så originell i övrigt.
4/5 poäng
Triometrik
Vilosteg
(Imogena/Border)
Nguyên Lê
Signature
(ACT/Bonnier Amigo)
Céline Bonacina
Way of Life
(ACT/Bonnier Amigo)
Knut Rössler & Johannes Vogt
Octagon
(ACT/Bonnier Amigo)
3/5 poäng
Stian Westerhaus
Pitch Black Star Spangled
(Rune Grammofon/Border)
Puma
Half Nelson Courtship
(Rune Grammofon/Border)
Dave Weckl Band
Synergy
(Concorde/Naxos)