På Facebook består livet av mysiga middagar, glada barn och solsemestrar. Någon har tagit en helt underbar löptur. Hos någon annan står rosén på kylning. Gud, vad härligt! Life’s good. 45 likes.
På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner.
På Instagram slår narcissismen nya rekord. Selfies, självporträtt tagna 45-grader uppifrån med plutmun, varvas med det senaste bullbaket. Titta på mig! Jag är inte bara vacker, jag är huslig också.
Det är glädjespridarna som får de största applåderna. Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden i en social mediedjungel där ”gilla” och ”dela” är det enda som betyder något.
I traditionella medier råder en helt motsatt logik. I tidningar som den här så finns det till exempel ett mycket litet intresse för din nya snygga tubtopp, dina ugnsvarma cupcakes eller din nyupphällda mojito i motljus.
Här är det i stället krig, svält, olyckor och elände som står högst i kurs. Faktum är att om man byggde hela sin världsuppfattning på de traditionella mediernas nyhetsrapportering så skulle man snart tro att situationen förvärras hela tiden, att brottsligheten grasserar, att oron sprider sig och att allt går ner i åldrarna.
Så är det inte. Världen är, på en rad viktiga punkter, i stället på väg åt rätt håll.
Den extrema fattigdomen minskar drastiskt, befolkningsexplosionen har avtagit, antalet dödade i krig blir bara färre, våldsbrottsligheten sjunker och i Sverige tycks friare regler kring alkoholförsäljning ha lett till en minskning av supandet, inte minst bland ungdomar, Allt detta enligt bland annat FN, FBI, Brottsförebyggande rådet, Linnéuniversitetet och Novus.
Allt är inte frid och fröjd. På somliga håll i världen går utvecklingen obestridligen bakåt och klimatrapporter bjuder alltid på pessimistisk läsning.
Icke desto mindre så är vi omgivna av glada besked som aldrig syns i medierna av den enkla anledningen att det inte är nyhetsstoff.
En flygolycka är till exempel en världsnyhet. Ett helt dygn utan något missöde i luften är ingen nyhet alls.
Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden.
Ibland kan det bli överdrivet, som när en tv-reporter stegade fram till Abba efter schlagervinsten i Brighton 1974 och undrade hur de kunde framföra en låt om slaget vid Waterloo. ”Det dog ju faktiskt en massa människor där”.
Ibland önskar man att de båda medievärldarna kunde mötas någonstans på mitten. De ryggdunkande livsnjutarna som hela tiden gör tumme upp skulle behöva ta en förbrödrande eller försystrande öl tillsammans med dem som bara gnäller och letar efter fel och brister i världen.