”Så föll ett långsamt regn genom trädgården./ Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst”, går att läsa i det sista inlägget på hans blogg I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början. Den hann bli en av Sveriges absolut mest besökta bloggar och kom i år även ut i bokform. Den varma medkänsla som var min första reaktion på dödsbudet var förmodligen lik den som av många har uttryckt i nyhetsartiklar, kommentarsfält och på bloggar. Med sitt okuvliga intellektuella motstånd mot sjukdomen hade Gidlund för mig blivit ett slags okänd vän, och berättelsen om hans sjukdomsförlopp en del av min egen vardag. Den berörde mig lika starkt som den cancersjuka Eva Attåsens blogg Om det jag inte vill som fram till januari 2012 kunde läsas på UNT:s hemsida.
Mitt i sorgen över att Gidlunds röst nu har tystnat kan jag inte låta bli att fascineras över hur vår tids sociala medier har gjort det privata offentligt och hur snabbt de för all framtid har förändrat oss genom att sudda ut gränserna mellan nära och fjärran, mellan det främmande och det egna. Förvisso äger Gidlunds historia en dramaturgi som lämnar få oberörda – hans liv skördades oacceptabelt tidigt och hans poetiska begåvning hjälpte honom att göra sin sjukdom till en allmängiltig berättelse som andra kan hämta styrka och mod i. Men utan vår alltigenom medialiserade vardag hade han inte lyckats nå ut till en så pass stor publik.
I Mikael Alexandersson och Thomas Hanssons antologi Unga nätmiljöer. Nya villkor för samarbete och lärande reflekterar ett flertal forskare över hur i synnerhet mycket unga människor använder internet för att konstruera sina identiteter, skapa personliga vardagsberättelser, producera kunskap och hitta nya mötesgemenskaper. Kristian Gidlund hade hunnit leva nästan hela sitt liv i den nya medieåldern. Inte minst tack vare sin blogg visade han att vi kan använda nätet och vår tids mediekultur till värdiga och öppna möten.