Genomtrevlig Anastacia med klent material

I och för sig är det inte bara rösten som är Anastacias kännetecken. Hon blandar också genrer som andra blandar mjölk i kaffet. Efter bara tre låtar hade hon hunnit igenom soul, pudelrock, latinpop och en gnutta hiphop, tyvärr på ett ytligt och föga överraskande plan, men ändå. Hon lät inte alls rocken dominera som den gör på senaste albumet.Så var det rösten då. Omfångsrik, djup och "halsig" — den höll lika bra live som på skiva. Hon hade också god hjälp av två riktigt vassa bakgrundssångerskor, varav en (Lisa Vaughn) nästan stal showen när hon fick tillfälle att sjunga en solosnutt.FloskeltyngtMen Anastacias röst ger inte bara pluspoäng, hon har en tendens att bli gapig och onyanserad på ett kolla-här-vad-jag-kan-vis. Hennes gälla sång Sick and tired är popartistens motsvarighet till soulartistens överdrivna wailande. Bättre sjöng hon då i balladen Secrets, där hon dämpade sig och lät melodins växlingar träda fram. Hennes tal innan låten om att vi måste låta våra barn få vara trygga var sympatiskt, men floskeltyngt. Detsamma gällde bönen för fred framåt slutet av spelningen, som märkligt nog mest var fokuserad på Afrika. Man får ju säga att det gjorde gesten något urvattnad i dessa tider av presidentval i hemlandet USA och krig i Irak. Genomtrevlig scenpersonlighetSpelningens höjdpunkt kom när Anastacia plötsligt dök upp på en liten scen i mitten av Globen och spelade en halvakustisk lätt countryfierad version av Overdue goodbye. I Overdue goodbye har hon en stark och mer spännande låt som når upp till nästan samma höjder som hennes genomtrevliga scenpersonlighet.