Genomromantiserat och osant

Paris under 1900-talets första decennier är så genomromantiserat och mytifierat att det knappt går skilja från sagan. Där sammanstrålade modernismens alla fixstjärnor: Gertrude Stein, Pablo Picasso, Henri Matisse och Ernest Hemingway, bara för att nämna någ­ra få. Det var en eruption av kreativitet och livsbejakande galenskap i skuggan av det första världskriget.Att eran använts i så få filmer beror antagligen på att materialet är för rikt. Hur göra det rättvisa?Mick Davis försöker inte ens i sin film om konstnären Amadeo Modigliani. Han satsar allt på myten i kubik.Modigliani var italiensk konstnärsbohem, en kvinnotjusare, knarkare, posör och hustrumisshandlare. Att han utbränd av opium och alkohol dog 1920, bara 36 år gammal, gjorde honom till en legend redan då det begav sig. Tragedin fulländades avatt hans 14 år yngre och höggravida hustru, Jeanne Hébuterne, begick självmord ett par dagar senare. Begravningen blev en massiv manifestation som samlade Paris hela avantgarde.Att berättelsen om de tu har en enorm egen dramatik tycks inte ha spelat någon roll för Mick Davis et cohortes. I filmen förvandlas konstnärer och författare till endimensionella excentriker och en uppdiktad tävlan mellan den "gode" Modigliani och den "onde" Picasso skjuter tragedin i bakgrunden. Scenerna vid stativen är bland det klyschigaste som visats i en biografsalong.Att låta den snart 50-årige, lönnfete och fryntlige Andy Garcia gestalta en dödsmärkt pundare är förödande. Och att Elsa Zylbersteins näsa är nästan lika lång som Jeanne Héberturnes var, kan inte dölja att hon är mer än tio år äldre än verklighetens Jeanne.En av filmens tidiga scener kan stå som symbol för hela produktionen: Modigliani och Jeanne dansar i motljus över kullerstenarna. I en radio sjunger Edith Piaf La vie en rose — en inspelning som gjordes på 1940-talet!Myten framför allt.Filmens foto är förvisso fint, men hette jag Modigliani i efternamn skulle jag stämma varje korv­öre ur filmbolaget.