"Genom ilska kan mycket skapas"

"När jag var 12 år startade jag min första barnteatergrupp. Jag vet inte om det är så att jag alltid vetat om att det var teater jag skulle hålla på med, eller om det bara varit så.

Jag utbildade mig till undersköterska och blev klar med det 1985. Det handlade mest om att jag ville ha något att backa tillbaka till om det inte fungerade med teater. Efter det gick jag Calle Flygares Teaterskola. I grunden handlar det om människor, att vårda på olika sätt. Jag gick Calle Flygare på dagarna, jobbade som undersköterska på nätterna och var ledare för gympagrupper på kvällarna.

Genom ilska kan mycket skapas... Efter tre knäoperationer satte min chef mig i en kommunal tvättstuga. Jag tänkte ”Är det här vad jag är värd som undersköterska?” och sa upp mig. Jag ville spela revy, men det fanns inget här. Och om det inte finns, ja då startar man eget.

Första året hade jag ingen aning om hur eller vad jag skulle göra. Jag tog pengar ur egen ficka och fick hjälp av en butik som sålde biljetterna. Andra året sa jag till min sambo att köpa ett utedass. Så vi åkte till Norrtälje med ett släp, köpte dasset och sa ”Det ska stå på torget i Knivsta”. De tyckte att vi var helt knäppa. I Revydasset har vi nu vår biljettförsäljning.

Som det är nu är det ganska många i gänget som skriver själva, så i år kan det bli mycket eget i föreställningarna. Jag jobbar på fritids och en av busschaufförerna som kör där körde även mig när jag var liten. Han brukade komma och säga att ”Ska du inte ta upp det där i din revy?” och kom med idéer. Så jag sa till honom att skriva ihop det själv, och det har han gjort i flera år nu.

Varför har dessa underbara folkparker dött ut? Ängby Park i Knivsta är ett måste, en kulturskatt. Alla har varit där och spelat, alla verkligen! Jag var 12 år när jag åkte dit och dansade första gången... Vi har visat att det går att spela sommarteater där, och att få folk att komma dit. Jag vill få ungdomarna att tänka att ”Men gud vad häftigt, varför är vi inte här istället för på krogen?”

Jag har aldrig varit onykter i hela mitt liv, jag tycker helt enkelt inte att det smakar gott. Och det har aldrig behövts, jag är tokig och yrslig nog ändå. Men jag vill få ungdomarna att förstå att man kan ha kul utan att supa, utan att slåss.

Ibland skickar jag familjemedlemmar för att handla åt mig. Folk känner ju igen mig för att jag är aktiv med så mycket, så det kan ta tid om jag ska handla själv... Sen så är det politiker som kommer fram och säger att jag borde bli politiskt involverad. Men där går gränsen! Nu kan jag häckla politiker och det är mycket roligare än att bli häcklad själv.

Jag tänker fortsätta länge. Om det inte funkar med revy får vi prova annat. Men revyn behövs, man måste få skratta. Det är smärtlindring, det är att vårda. Vill dem inte ha mig som undersköterska så gör jag det här. När man är så arg som jag var när jag började så blev det här ett legalt sätt att kunna kritisera ledningen på.

Min yngsta son har sagt att han ska ta över efter mig så vi får se hur gammal han är när han gör det. När han var mindre skulle han bli antingen fotograf eller glasblåsare. Men nu är det skådis som gäller. Han har varit med i revyn och spelat kulpåse, blindtarm och en böld i nacken."