Erik Gustaf Geijer som "fredsälskande hippie" verkar inte ha fallit alla på läppen. Docent Eric Bylander ser det som ett övergrepp på skulptör John Börjessons avsikt med verket, låt vara tillfälligt. Andra blir så härskna att de plockar fram sågen. Frågar man konstnären bakom installationen, Martin Kempe, var det en slump att hans peace and love-happening hamnade just på Geijers huvud (UNT 4/11). Men – för att citera Geijer själv – är det en händelse som ser ut som en tanke.
Själv hoppades jag i det längsta att det hela var mer genomtänkt. För idén med en Geijer som är långt före sin samtid och betydligt mer radikal än den ligger ju mycket nära den historiska sanningen.
Det är det som så många har glömt; att han under den senare delen av sitt liv var så radikal och så ”politiskt korrekt” att somliga reaktionära Uppsaladocenter drabbades av den berömda blodstörtningen. Man läser om hans "avfall till liberalismen" 1838, om man nu läser något om honom alls. Men vad var det han avföll till, från sin tidigare position som konservativ?
Geijer tror nu på en nödvändig och ofrånkomligt framväxande demokrati och jämlikhet. Där hans konservativa kollegor ser pöbel ser han medborgare. Där hans prästkollegor ser upplösning och förfall ser han ett behov av allmän rösträtt. Han ser till att hans favoritbok, de Tocquevilles "Om demokratin i Amerika" ges ut på svenska. Sina tankar om det svenska samhällets ofrånkomliga demokratisering sammanfattar han 1844 i en serie lysande föreläsningar som samlas i boken "Om vår tids inre samhällsförhållanden".
Vid riksdagen 1845 är det Geijer som lägger fram en motion om att alla slavarna på den svenska kolonin St Barthelemy ska friköpas för skattemedel, även om deras ägare inte är svenskar. Bondeståndet protesterar skarpt: Ska inte pengarna istället läggas på fattiga svenskar? Men året efter går motionen igenom – efter det att Geijer skrivit en förödande vass debattartikel i Post & Inrikes Tidningar, med den berömda inledningen "Kunde orätt genom hävd försvaras har slaveriet den äldsta för sig: ty det är urgammalt."
I tiden försökte Uppsalaprofessorn Israel Hwasser att diagnosticera liberalismen i sig som en "hjärnskada", med tydlig hänsyftning på Geijer. Och ibland undrar jag om inte dagens liberaler fortfarande skäms för honom. Själv önskar jag att statyn försågs med ett permanent tillägg: En stark pannlampa som kunde peka ut upplysningens väg genom samtidens tilltagande mörker.