Som en och en halv miljon andra satt jag i nyårshelgen och följde med i Fröken Frimans kamp för att öppna en kooperativ matbutik i Stockholm under unionsupplösningens år 1905. Numera kan vi ju, samtidigt som serier rullar på TV, ta del av andras reaktioner via Facebook. Mottagandet av serien var nog så entusiastiskt. Men samma människor som uttryckte entusiasm var samtidigt kritiska, på ett litet mer sammansatt vis än vanligt. Jag sällar mig till dem.
Själv hade jag länge väntat på en TV-serie på det tema som serien åtminstone inledningsvis skisserade: rösträttskampen, inte minst för kvinnors rösträtt. Ända sedan 1970-talets brittiska TV-serie "Suffragetterna" (”Shoulder to shoulder”) som följde kretsen kring mrs Pankhurst har jag undrat varför ingen velat ge sig ned i samma period i Sverige - det är ju så rasande spännande material. Det small och skrällde. Men någon sådan TV-serie har inte visats de senaste fyrtio åren.
Det är också gåtfullt att vi just i Sverige verkar ha svårt att förstå den stora dramatiken kring demokratins genombrott. Så förflöt nittioårsminnet av det första demokratiska valet 1921 nästan utan att någon lade märke till saken: kanelbullens dag 2011 fick större uppmärksamhet. Annars var det 1921 som allmän och lika rösträtt för män och kvinnor blev en verklighet i Sverige. Äldre än så är inte den svenska demokratin. (Och ibland kan man baxna över att det verkar vara så svårt för en del att se feminismens avgörande bidrag till demokratins införande. Tänk på det nästa gång någon yrar om att det "gått för långt" - det sa de nämligen 1905 också.)
Förebilden till tv-seriens fröken Friman, Anna Whitlock (1852-1930), stod mitt i rösträttskampen och var i två omgångar ordförande för Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt, LKPR. Och det är det som är mitt bekymmer med tv-serien, ett bekymmer som också ekar i ett antal Facebook-kommentarer. Var tog resten av dramatiken vägen?
Första avsnittet tecknar bilden av livsmedelssnuskets verkliga konsekvenser - människor i Stockholms slum dör av undermåliga livsmedel de får betala dyrt för - inte minst sprids TBC med opastöriserad mjölk. Det handlar om liv och död, om fattigdom och utsugning. Men mot slutet av serien är vi mest lättade över att de duktiga kvinnliga entreprenörerna lyckats öppna en egen butik. Att Whitlock/Friman stod mitt i en kamp för faktisk politisk frihet, mot ett ekonomiskt system som dödade fattiga, syns liksom inte längre till. Det gör inte heller de kvinnliga intellektuella som omgav henne, från Ellen Key till Elin Wägner och Selma Lagerlöf. Och de ”samhällets stöttepelare” i Stockholms specerihandlareförening, som gör sitt bästa för att slå ihjäl Svenska Hem, har här reducerats till rätt löjeväckande gubbar i de rökfyllda, mörka, rum där världens öden avgörs. Lite som i "Arkiv X".
Allt annat i serien var ju så pass bra - från tidsfärg till skådespelarprestationer och foto - varför då inte ge oss hela den branta och svindlande historien om den demokratiska kampen, om striderna för människovärdet, så som de antyddes i det första avsnittet?
Att så många av oss som gillade serien samtidigt var kritiska visar att vi vill ha mer. Att det finns ett underskott av historisk fiktion på svensk botten – och kanske rentav också att vi hungrar efter berättelser om demokratins genombrott - som inte berättats på länge.
Det ska bli en säsong till. Jag kommer att titta. Då kanske vi kommer fram till frihetens brant, där det blir både mörkt och avgrundsdjupt. Jag tror vi tål det.