Ge mig tid att njuta av blu-ray
UNT:s mångårige musik- och filmrecensent Björn G Stenberg minns alla ljud- och bildbärare som han har umgåtts, och fortfarande umgås, med.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under åren har ep, singel, lp, rullband, kassettband, cd, mp3, wavefiler och Ipod varit ljudbärare åt mig. Betamax, vhs och dvd har fått filmerna att bli hanterliga. Varje antydan till nyare remastring, bättre ljud eller originalmixning har startat snålvattnet i öronen. Vissa artister och album finns i ett antal versioner och varianter i mitt bibliotek utan att egentligen tillföra så mycket nytt. Själva upplevelsen har sällan suttit i ljudet.
Fast jag minns en sådan upplevelse. När jag började högstadiet var det i en helt nybyggd skola där man satsat på en stor musiksal med spritt ny och storslagen ljudanläggning. När musikläraren lade på Beethovens femma där fick livet en ny inriktning. Samma år kom Led Zeppelin med sitt första album och jag förstod att storleken har betydelse. Ibland.
Fortfarande tycker jag att musiken låter bättre på lp, bortsett från knastret, än på cd, för att intet tala om de smala datafilerna. Den gamla anläggningen står också i något förråd om jag bara skulle komma mig för. Men numera har jag inte många lp kvar, så det är inte riktigt värt besväret. Jag gav bort det mesta i en tro på framåtskridandet när cd:n började slå igenom.
Och nu "måste" jag väl skaffa mig en ny dator hemma för att göra den till hemmets medelpunkt, så att till exempel Spotify fungerar klanderfritt som huvudsaklig ljudbärare. Fast fortfarande är den tjänsten inte fullständig för mina behov. Ett antal sökningar har resulterat i sorgligt tomma resultat. Nedladdningar har inte varit något alternativ, varken legala eller inte. Men så har jag också haft lyxen av att få en hel del recensionsexemplar förstås.
Förvånande nog i all denna utveckling är att inte fodralen blivit bättre. Fortfarande är ett genomsnittligt cd-omslag alldeles för skört. Eller så krångligt att man förstör skivorna när man försöker pilla ut dem.
En glädje i all denna teknikstress och köpmani är trots allt blu-ray. Nu har priset sjunkit så mycket också på apparaterna att det börjar bli prisvärt. Särskilt med det priskrig som råder i Uppsala just nu. De kristallklara bilderna är en upplevelse som snabbt blir vanebildande, för att inte tala om ljudet. Alla former av musikupplevelser i samband med film har ökat markant.
Filmerna är dock fortfarande för dyra. Så otroligt mycket dyrare än dvd kan de inte vara att framställa.
Största vinsten med blu-ray är annars att även filmerna på dvd blir betydligt bättre när de spelas i en sådan apparat, ljudet men främst bilden.
Men nu hoppas jag bara att medieföretagen stillar sig ett tag så jag får tid att njuta av det jag har i stället för att lägga tiden på att jaga nytt och dessutom jobba ihop kostnaderna. Fast det är väl bara en from förhoppning.