Går utanför kulturella mallar
Boken stamtavlor tar avstamp i Dilsa Demirbag-Stens privata historia och vidgas till att skildra kvinnornas situation i turkiska Kurdistan. Hon kom till Sverige och Uppsala som sexåring, i dag vill hon leva ett liv bortom kulturella styrband. Varken kurdiska eller svenska.
—Stamtavlor är ett sätt för mig att säga: jag har mitt arv, men jag bestämmer själv hur det ska förvaltas. Och det är en bok till mina barn — när de blir större kan de läsa och själva välja hur de vill förhålla sig till sin historia, säger Dilsa Demirbag-Sten.
Hon tillhör nomadstammen Bertiyan och det är i första hand kvinnornas historia hon skildrar. Hennes egen, mammans, mormoderns. Därigenom vill hon säga något generellt om kvinnornas situation i den kurdiska kulturen.
Själv kom hon tillsammans med sina föräldrar och tre yngre syskon till Uppsala 1976, bosatte sig i Flogsta. 1984 flyttade hon till Karlstad, bor nu i Stockholm och är en orädd röst i debatten om integration och kvinnors rättigheter.
De senaste åren har hon gjort täta resor till sina barndomstrakter i Kurdistan, fogat samman minnen med livsöden och insikter.
—I vår kultur lever män och kvinnor i olika världar, både bildligt och bokstavligt. Kvinnor ska vara kyska, tysta, hålla sig i köket med barnen. Alla initiativ ligger hos mannen. Om kvinnornas berättelser ska bli hörda, måste männen öppna dörrarna till deras rum. Det måste vara männens beslut. Men det sker inte, säger hon.
Men själv lyckades hon slå upp de där dörrarna. Trots att hon är kvinna. Hon lutar sig tillbaka i den vita soffan på kaféet på Odengatan i Stockholm där vi sitter, bryter itu sin ciabatta, äter halva, lämnar resten. En ambulans ylar förbi utanför fönstret.
—Jag är ett ufo i de kurdiska männens ögon. Ingen riktig kvinna. Ett neutrum. Därför gör jag som jag vill. Jag passar inte in i någon mall. Inte i Kurdistan, inte i Sverige, säger hon.
Detta inte sagt i vemod eller ilska. Dilsa Demirbag-Sten finner sin plats utanför normerna och vill ha det så, det är befriande. Invandrare, kvinna, svensk, bertiyan — hennes identitet består av skärvor från dem alla, just nu är hon först och främst småbarnsmorsa, säger hon. Men det har varit smärtsamt att bryta med den egna ursprunget.
—Jag var fjorton år när jag bestämde mig för att jag inte kunde leva som kvinna i den kurdiska kulturen. Jag visste att det beslutet skulle orsaka min familj stor sorg, att släktingar skulle bryta med oss, att många skulle avsky mig. Men jag hade inget val. Jag vet faktiskt inte varifrån jag fick modet, kanske från mormor som alltid gjort motstånd, även om hon fått betala ett högt pris för det, säger hon.
Hon reser sig plötsligt upp. Har fått syn på sin mamma och sin 1,5-åriga dotter på andra sidan gatan, mamman som drar barnvagnen, försvinner om hörnet, är barnvakt i dag och Dilsa Demirbag-Sten pekar ivrigt, ser du, där är min mamma, hon med Åhlénspåsen, min lilla mamma.
Hon sätter sig igen, rättar till glasögonen. På kafébordet ligger boken, Stamtavlor. Även där, på omslaget,
finns mamman och en barnvagn, ett fotografi från 70-talet när Dilsa och hennes syster var små, mamman ung.
—Sådana som jag finns det en halv miljon av i Sverige, med liknande bakgrund och med minst lika spekulativa och intressanta berättelser som min. Och jag hoppas att man efter att ha läst boken, lite bättre ska förstå de här människornas situation. Förstå hur flickorna lever, förstå männen, förstå skurkärringen som städar på Akademiska sjukhuset, den som min mamma faktiskt är.
Så jobbar vi med nyheter