Gapig men skör tonårsångest

Först en bakgrund: Avril Lavigne kommer från Ontario, Kanada. Hon var 17 när hon slog igenom med albumet Let go, som sålde flera miljoner exemplar och innehöll hitlåtar som Sk8er boi och Complicated. Då gillade Avril Lavigne att åka skateboard, klädde sig i baseballkeps och hade killar som kompisar i sina videor, något som gjorde att hon lanserades som ²pojkflicka². Aningen förlegad term, kan man tycka, men samtidigt går det inte att sticka under stol med att Avril Lavigne skilde sig från andra storsäljande flickor från den nordamerikanska kontinenten och att hon gjorde grejer som oftare kopplas till manliga artister. Åkte skateboard, såg arg ut och hoppade runt med en gitarr.Nu när Avril Lavigne är 19 år och det är dags för uppföljaren är skateboarden ersatt med tonårsångest. Tonårsångest är ett ord som brukar användas när man hyllar artister som Bad Cash Quartet, Broder Daniel och Håkan Hellström. Då står tonårsångesten för en romantisering av småstadstristess och om utanförskap sett i 20­30-åringens backspegel. Det här är inte den sortens tonårsångest, det här är en rapport från stormens öga. Avril Lavigne har helt enkelt rivit sidorna ur sin dagbok och det är varken subtilt, dubbeltydigt eller alltför fyndigt formulerat. Det är ²I feel like I¹m all alone/ all by myself I need to get around this² och²If I show you/ I don¹t think you¹d understand/ ¹cos no one understands². Det går att avskriva som banalt, men lättillgängligheten och igenkänningsfaktorn har en poäng när man som Avril har unga fans som söker ett alternativ till Britney Spears låtar om sex, dans och lyxshopping i Los Angeles. Det punkiga på Under my skin landar Avril Lavigne i samma genre som Good Charlotte, särskilt när hon ersätter ²oi²-ropen med ²uh-ah² i He wasn¹t och det liksom bara blir ... typiskt. Första bästa punkattribut duger, liksom. Producenten Don Gilmore har mycket riktigt också arbetat med Good Charlotte. Men allt oftare drar Avril åt det gothinfluerade hållet. Fans av Evanescence kommer att känna igen murrigheten i kontrast med den klara rösten och i Forgottens hårda grungegitarrer. Hon låter sig också inspireras av Alanis Morissette, både i det självutlämnande sättet och sången. De försonande dragen är många. Avril har en ren röst som klarar av att både vara gapig och skör. Hon sjunger om att gå sin egen väg, stå för vad man tycker och inte låta sig nöjas med något som inte är bra. Sorgeballaden Slipped away är rörande i all sin enkelhet, melodierna fastnar som klister i minnet. För den som redan har flera hyllmeter med rockskivor hemma är det måhända inte så intressant. Men som 15-åring på jakt efter en egen musiksmak bland all dansgolvspop skulle jag tagit den till mitt hjärta.