Tidaholmaren har blivit kär på gamla dar (min ålder aningen plus) och skrivit kärleksdikter till och om sin älskade och det liv de lever.
Men det är ju mina dikter! Mina erfarenheter! Mitt liv! Känns det som. Nu kan ju inte jag skriva dem och bjuda läsekretsen på min kärlek i poesiform!
Jag läser dikterna högt för min man. Vi känner igen oss. "Just sådär!" "O ja!" "Alldeles så!"
Jag blir så frustrerad att jag måste hälla upp en stor kopp te, sätta mig i soffan och fundera på varför det inte är jag som har gett ut den här diktsamlingen på Beijboom Books. Inget svar inställer sig.
"Våra fingertoppar möts/ i en blindskrift./Den ger oss nya ord:/ dagligälska livet/ och varandra".
Vet jag väl. Attans Mårtenson.
För att inte tala om: "det behövs inga ord,/ bara din hud/ och allt som är du." "Jag bryr mig inte om/ vilka som legat i din famn/ eller hur många de varit..."
Okej. Jag ger mig. Mårtenson har skrivit en diktsamling man bör ge sin älskade i julkapp i min ålder.