Nej, jag tänker inte läsa den för barnbarnen! Än mindre ge bort den. De får ärva den i sinom tid.
Den lilla rödpärmade, svart/vit-illustrerade boken om Tardeus och det ryska huset (Lindskog förlag) är en absurd, surrealistisk godbit, som inte alls måste läsas som en barnbok bara för att den troligen är tänkt som sådan.
Den utlovas vara den första i en serie bilderböcker i litet format ”men med en gränslös fantasi”.
Jag roffar åt mig den, sniffar i mig den, går tillsammans med gossen Tardeus hit och dit i det ryska huset, genomväxt av en jätteek och befolkat av märkliga personer: vindruvesmaskande syster Nora i hängmattan, skolfröken Anastasia i den lila klänningen med mamelucker under, Bengt-Eugen med de nattliga besöken hos madame Isabel och hennes kaffeslickande katt.
Varför huset är ryskt? Inte vet jag. Förklaringar? Glöm det! Författarna Marita Gleisner och Erik Magntorn har tillsammans med illustratören Bodil Molich lyckats åstadkomma en sådan där poetisk allåldersbok, som hade tvärdött av för många förklaringar och prudentligheter.
Nu är den som den är, en smula vansinnig och mycket trygg. Ungefär som, fast på helt annat sätt, muminböckerna.
Och när Tardeus tar på sig sina vingar och strör skimrande rostade vindruvskärnor över huset, drabbas jag av en mycket behaglig chagallfrossa.
Nej, aldrig att jag släpper från mig den här boken, som för övrigt är ett samarbete Sverige-Finland-Danmark. Berömligt i sig.
Men kanske, om nån ber mig, att vi kan läsa den tillsammans.