"Gadden" stinger på nytt

POP. I slutet av 1980-talet var Eric Gadd en av Sveriges mest spännande artister. Hans Princeinfluerade, funkiga, falsettpop på svenska var djärv och fräsch i en tid då skäggstubbiga jeanssnubbar som Mikael Rickfors och Tomas Ledin dominerade folkhemmets slottsruiner och listor. Jag återvänder då och då till de underskattade singlarna Bara himlen ser på och Kom hit och ta bara för att minnas det som var bra, då.

Efter 15 ojämna men respektingivande år med det engelska språket som följeslagare har nu Eric Gadd återvänt till svenskan och samtidigt slopat delar av den tokpoducerade, lena ljudbilden till förmån för mer oslipade rytmer och syntstötar. Det var ett steg i rätt riktning och i rättan tid efter förrförra årets självbetitlade formsvacka.
Gadds bakgrund som basist gör sig påmind på flera spår där de lägre ljudregistren bubblar runt och sticker i väg på utflykter man inte visste att man hade längtat efter. Melodierna pendlar mellan det smittande och det skvalande, men det direkta tungomålet och de smidiga texterna gör ändå att de flesta refränger blir efterhängsna.

Skivan domineras av det elektroniska och moderna men låten Om du älskar sticker ut och blir till en akustisk funkfest med brass i stora lass. Den låter det som ett eko från en helt annan tid, från 1989 och de första gångerna "Gadden" började stinga på allvar. Imponerande.

"Gadden" stinger på nytt

I slutet av 1980-talet var Eric Gadd en djärv och fräscht funkig artist bland skäggstubbiga jeanssnubbar. Nu är han tillbaka på svenska efter 15 ojämna år på engelska och han imponerar igen, skriver Björn Lövenlid.