Fyrverkeri och kontraster

Omflyttningen på Universitetsaulans scen av Uppsala Kammarorkesters stråkar dikterades av torsdagskonsertens första verk: Karin Rehnqvists Kast för stråkar. Hon föreskriver för verket att 1:a och 2:a violinerna skall sitta mittemot varandra och spela i "stereo". Den omplaceringen, liksom av de andra stråkstämmorna, behölls konserten igenom. Senare tillkommande blåsare och slagverk var däremot placerade som vanligt.Aktivt kroppsspråkKvällens gästdirigent var gamle bekantingen Gérard Korsten som kvällen igenom med exakt slagteknik och aktivt kroppsspråk inspirerade medverkande till stordåd. Första konsertverket fordrade exakta angivelser i de delade stråkstämmornas växande klangmassor uppifrån och ner, nerifrån och upp. Stråkklangen kunde vara skir eller mörk med växlande dynamik som kontrastmedel, liksom olika spelsätt. Slutets korta, starka kontrabastoner med långa tidsmellanrum var ett övertygande bevis för att tystnad också är musik. Jag har aldrig hört verket förut, men att Karin Rehnqvist är en mästerlig tonsättare visste jag tidigare. Detta blev i framförandet övertygande bevisat med mästerligt spel.MinnesvärtSå kom kvällens solist, klarinettisten Martin Fröst, in och spelade tillsammans med orkestern Mozarts Klarinettkonsert A-dur. Första satsens tempo tyckte jag först var onödigt snabbt, det lät oprecist från orkestern trots spänstig rytmiki spelet. Men när klarinettstämman kom in blev där ett sammusicerande att minnas. Både solisten och orkestern spelade expansivt. Och inte minst imponerade solostämmans skickliga teknik, fraseringsförmåga och stora speldynamik med nästan osannolikt svaga toner ibland. Det sista framkom i synnerhet i andra satsen, medan sista satsen blev till en virtuos glädjefest med ömsinta inslag — som det anstår ett rondo!Stående ovationer och ett extranummer av Fröst, ett virtuost och humorfärgat stycke han komponerat själv. Bravo! Extra bonuspoäng för hans uttrycksfulla fotarbete medan han spelar.Robert Schumanns Symfoni nr 1 B-dur, kallad Vårsymfonin, avslutade konserten. Symfonins inledning med högtidliga, hymnliknande tonfall spelades uttrycksfullt med eleganta klangväxlingar orkestersektionerna emellan. I den snabbare fortsättningen fick vi höra en förträfflig helhetsuppbyggnad med stegring — kulmination — avspänning inträngande balanserad. I andra satsen skulle jag önskat att riktigt svaga nyanser utnyttjats bättre till större liv i fraseringen. Men i de båda sista satserna blev spelet yvigare med riktigt subtila ritardandi och accelerandi och välplanerad uppbyggnad. En majestätisk kulmen på en konsert som såväl Gérard Korsten, solisten och orkestern kan känna sig mer än nöjda med.