Vad har en före detta drogmissbrukare, en turkisk kvinna och en fransk gymnasieavhoppare gemensamt? Svar – de har alla tagit sig till de sjuttiotvå trappstegen upp till Philadelphia Museum of Art för att springa samma segerrusning som Rocky Balboa gjorde i 1976 års boxarepos ”Rocky”. I boken ”Rocky stories: Tales of love, hope and happiness at America´s most famous steps” skildrar den Pulitzerprisbelönade journalisten Michael Vitez femtiotvå olika livsöden med denna minsta gemensamma nämnare. Den turkiska kvinnan lyckades efteråt ta sig in på handelshögskolan mot alla odds, och den franska gymnasieavhopparen tog äntligen sin examen efter pilgrimsresan - finansierad av månader av slitsamt städjobb - och fick jobb på ett farmaceutiskt bolag.
Uppenbarligen är det något som berör oss djupt med underdogen Rockys saga, så till den grad att det i dag närapå är kutym för Philadelphiabesökare att återuppleva hans ikoniserade trappbestigning. Att den i år fyrtioårsjubilerande filmen till stora delar berör den då hårt kämpande b-skådespelaren och manusförfattaren Sylvester Stallones eget liv, verkar skänka den utförda handlingen en alldeles särskild autenticitet. De brutala smällar Rocky får ta emot under filmens gång uppvägs för hans del av den romantiska kärleken, och med igenmurade ögon vinner vår hjälte om inte titeln så i alla fall flickvännens och publikens hjärtan på ren uthållighet.
Mitt i den hyllade och flerfaldigt Oscarsbelönade segersagan är det dock något som skaver. För där fanns ändå en väg uppåt för Rocky, ett alternativ att ta fasta på trots alla hårda umbäranden. Inga klusterbomber hindrade hans väg framåt, eventuella fattiga medbröder lämnades kvar i arbetarklassens mörka skrymslen och det var högerjabbar snarare än statlig repression som utgjorde boxarkämpens största motstånd. Dagens Philadelphiaresenärerna har i sin tur alla en sak gemensamt – det är knappast en fredligare värld eller ett slut på klimatförändringarna de drömmer om, snarare egna och hårt inrutade personliga mål. För Rockys efterföljare är det, i Ayn Rand-präglad anda, individen och dennas behov som står i fokus, knappast kollektivets bästa.
I den palestinska verklighetsbaserade filmen ”Idol” som hade svensk premiär i våras bär den sjungande Gazapojken Mohammad hela sitt folks drömmar på sina vinnaraxlar, och blir med vinsten i den arabiska Idol-tävlingen en symbol för palestiniernas kollektiva frihetslängtan. När Rocky om inte vinner så i alla fall klarar sig igenom hela matchen mot tungviktsmästaren Apollo Creed, blir hans personliga seger snarare en privat angelägenhet, om än en sådan som fortsätter locka trappbestigarpilgrimer till Philadelphia i parti och minut.
På årets Golden Globe-gala passade Sylvester Stallone, vid tillfället belönad för sin biroll i Rocky-spinoffen ”Creed”, på att ringa in vad den ständigt kämpande idrottaren betytt för honom själv: ”Rocky handlar för mig om en berättelse där du aldrig ger upp, och som bevisar att dina drömmar kan gå i uppfyllelse”. Samtidigt skjuts syriska flyktingar ihjäl av turkiska gränsvakter, andra går under på den livsfarliga rutten från Libyen och Italien och åter andra har inte ens haft möjligheten att lämna det sönderbombade landet utan lever från dag till dag i ingenmansland. De hann aldrig ta sig till de där sjuttiotvå trappstegen i Philadelphia.