Knappt har klimatmötet i Doha slutat förrän alarmen börjar tjuta i dagstidningarna. Om inte utvecklingen tvärnitar och vänder riskerar vi en fyra graders uppvärmning till år 2060. Fyra grader. Alla förstår vi att det är katastrofala nyheter - men hur ska vi visualisera dem? Det är lätt att föreställa sig en töande vinter och en lite varmare sommar. En anledning att ta på sig ett starkare solskydd. Eller som en kompis uttryckte det för några år sedan: "Då kanske man kan odla apelsiner här i Norden".
Att detta är ett grovt feltänk behöver nog knappast påpekas. Snarare bör vi föreställa oss ökade gradantal som en temperaturförhöjning i en kropp. Då blir fyra grader plötsligt ett katastrofalt tillstånd. Tänk en riktigt hög feber. Det som händer då är att man börjar yra och bete sig irrationellt. Det är en betydligt bättre bild av vad som händer när monsunregnen blir kraftigare över Pakistan och havet stiger vid Nildeltat. Jorden börjar kallsvettas.
Nu är det dock inte jag som har kommit på liknelsen, utan den brittiska författaren Gwynne Dyer. I sin smått fenomenala reportagebok Climate Wars från 2008 målar hon upp tänkbara framtidsscenarion, utifrån klimatforskning och - lite oväntat - det brittiska försvarets riskanalyser. Resultatet är mycket nedslående. 2050 befaras 150 -250 miljoner människor vara på flykt undan klimatkatastrofer. Och vid en temperaturhöjning på 2-3 grader kommer 2 miljarder drabbas av vattenbrist. 2 miljarder. Hur kommer den övriga världen reagera? Genom att måla upp scenarior och ställa obekväma frågor skapar Dyer ett slags reportagedystopi; en fiktion sammansatt av Hard Facts och forskning. Och dess allra största förtjänst är den rent berättartekniska. Den skapar nya narrativ. Nya sätt att föreställa sig en framtida klimatskymning.
Dyer är knappast ensam. Även i Sverige har vi på senare år fått ett antal reportagedystopier. David Jonstads Kollaps, Björn Forsbergs Omställningens tid, Harald Welzers Klimatkrig och, nu senast, Shora Esmailians Ur askan. De är alla mycket bra böcker vars största förtjänst är att de dekonstruerar vår föreställningsvärld. Leder oss ut ur illusionen om att en klimatkollaps främst skulle drabba klimatet. Istället låter de oss se komplicerade samband. Hur kraftiga monsunregn, uttorkade marker och (något så banalt som) ett försvunnet pistagenötträd kan skapa stora flyktingströmmar. Hur dessa flyktingströmmar kommer komma från de allra fattigaste länderna medan Europa sluter sig som en mussla.
För samtidigt satsar EU allt större summor på gränsbevakning. 2009 till exempel, fick organisationen Frontex (som patrullerar murarna) en fördubblad budget gentemot två år tidigare och posterades ut delvis utanför Europa, vid Afrikas kuster. För klimatflyktingarna är numera ett faktum och sambandet blir tydligt om vi ställer in rätt skärpa. Då får vi syn på hur klimatkrisen inte bara är en berättelse om väder och vind utan om ojämlikhet, geopolitik och rasism. Och att fyra grader är ett livshotande febertillstånd och inte en sommar med extra solskydd.