En fullträff att börja gitarrfestivalens tionde upplaga med Steve Vai, en av de främsta elektrifierade gitarristerna! Det markerar festivalens internationella status, därtill också den musikaliska-artistiska bredd som är denna festivals signum. Här finns inga skrank mellan klassisk gitarrtradition och andra genrer, tvärtom. Vilket innebär att i stort sett alla kan få sitt lystmäte.
Med artister som invigningskvällens Steve Vai och svenska Freak Kitchen förmår man dessutom attrahera en yngre publik, vilket torde vara en förutsättning för att en festival ska leva vidare.
Och nog blev det en konsert av det extraordinära slaget, en av de häftigare musikupplevelser jag varit med om på länge. Med Steve Vai i briljant form och till synes outtömlig energi, trots att han numera kan räknas som veteran efter en drygt tre decennier lång karriär som inleddes hos Frank Zappa.
Egentligen är Vai rätt svår att genrebestämma. Här med ett band med fruktbara kontraster, mellan basisten Philip Bynoe som drar åt ett tungt rullande funkgroove, och den frenetiske, till synes ilsket attackerande trumslagaren Jeremy Colson, med en uppsyn som är en korsning mellan Hannibal Lecter och Batman-skurken Bane. Men också en hel del lekfullhet när han trummar på diverse småprylar och längs scengolvet.
Ty det här är en totalshow, och den store showmannen är Vai själv. Han spelar gitarr med hela kroppen och ansiktsmimiken totalt synkroniserad med gitarren - i de lugnare partierna med en gäckande och trånande kvalitet i det kvidande legatospelet, och en god portion sensualism. Rentav att han blir flirtig när han dansar runt och leende spänner ögonen i publiken.
Och så brakar det loss i mullrande, ultratunga grooves som attackerar lyssnaren, ljudväggar med närmast orkestrala kvalitéer att sjunka in i och låta sig omslutas av. Märkligt nog känns Vais blixtrande virtuoseri aldrig - eller nästan aldrig - som självändamål. Kanske för att han varierar sig i uttryck och intensitet, ofta söker instrumentets gränser och även använder svajarmen i klangmässigt syfte.
Ömsom kvider gitarren som en smäktande violin, och när han plockar fram sin sjusträngade gitarr låter det skimrande exotiskt en stund, nästan som japansk koto. Men så tar showmannen Vai på sig en knasig rymddräkt och hjälm med blinkande ljusslingor, och drar loss i en skruvad spacefunk med orientalisk touche. Här kan allt hända!
Medgitarristen Dave Weiner kontrasterar med ett mindre yvigt spel, en ypperlig gitarrist med fin rytmisk puls. Inte minst i hans akustiska solonummer, med en snabbfotad väv av rytmer och melodik.
Men när Steve Vai plockar fram den akustiska gitarren sjunker temperaturen. Utan det elekriska instrumentets klangfärger känns han mer vanlig. Kanske drar han också några solon för mycket i slutet av den långa konserten, och Colsons trumuppvisning hade kunnat kortas rejält. Men i det stora hela blir Steve Vais Uppsalakonsert ett lyckorus. Hela han känns som ett lyckorus, ett fenomen.
Förbandet Freak Kitchen bjöd en vital mix av virtuos tungrock med både blues- och melodikänsla, ofta med ett ganska stramt och ekonomiskt triospel i botten, men också mycket lekfullhet på scenen. Tyvärr hördes knappt gitarren där jag satt. Eller så låg den för nära basens frekvenser för att gå fram.