Fullödig Girestakonsert

Mellandagskonsert tycks fungera bra i Giresta kyrka, som blev så gott som fullsatt när årets stipendiat, pianisten Terés Löf i lördags framträdde tillsammans med cellisten Daniel Blendulf. Alldeles ny för publiken är hon ju inte efter sin framgångsrika medverkan i förra årets pianofestival, den gången bl a med några av satserna i Djurens karneval av Saint-Saëns. Men nu bjöds på kammarmusik i den högre skolan, nämligen två sonater för cello och piano av Beethoven och Rachmaninov, tillsammans med några pianostycken av Arvo Pärt.Aggressiva passagerFörst på programmet stod den sista av Beethovens fem cellosonater, op 102 nr 2, i D-dur, ett mäktigt verk av en kompositör som funnit sin stil både inom kammarmusiken och i de större sammanhangen. Här finns de nästan aggressiva passagerna i första satsen, den smäktande melodiken i den långsamma andra och det lätta handlaget i sista satsens fuga. Musikerna gjorde genom sitt fina samspel och sin utomordentliga frasering sonaten full rättvisa. I den andra satsen fäste man sig särskilt vid cellons vackra ton. Beträffande fraseringen kan man kanske tycka att Terés något överdriver sina gester, när händerna ibland far högt upp i luften innan de landar på klaviaturen. Och nog vore det bättre att placera cellisten bredvid flygeln än som nu bakom ryggen på pianisten!Den del av publiken som efter Beethoven sett fram emot att få höra två kompositioner av Brahms blev snuvad på konfekten — båda hade strukits. I stället fortsatte programmet med de annonserade två pianostyckena av Arvo Pärt, den estniske tonsättaren vars verk alltmer fångar konsertpublikens intresse. Han kallas ibland minimalist, vilket helt enkelt kunde betyda att han är mycket sparsmakad med sina toner. I gengäld har han ett utomordentligt sinne för effekter och fyller sina kompositioner med ett innehåll som är oerhört rikt. Terés Löf har integrerat Pärts musik fullt och helt med sin känsla för pianots möjligheter. Hon får verkligen publiken med sig i ett intensivt och fokuserat lyssnande.Musikerna briljeradeDet skulle bli mera Pärt, men som extranummer, efter Rachmaninovs omfångsrika, fyrsatsiga cellosonat, op 19. I denna har kompositören samlat sig till en syntes av 1800-talets strömningar i en virtuos första sats, snabba lätt flödande tonkaskader i Chopins stil i den andra, en lätt melankolisk tredje sats och en mycket händelserik och varierad fjärde sats. De båda musikerna tog väl till vara allt detta och briljerade återigen med sin fina teknik och sitt väl inövade sammusicerande.Utanför programmet kom faktiskt en ny höjdpunkt genom det ivrigt framapplåderade extranumret, som blev Spiegel im Spiegel av Arvo Pärt, kanske den komposition som på senare tid gjort Pärt känd för flera än flitiga konsertbesökare. Enkelt men samtidigt exklusivt låter han piano och cello samtala i en meditativ ton som också ger lyssnaren chansen till ett andäktigt medskapande. Det blev en sublim avslutning på en fullödig konsert av två unga musiker. För framtiden torde den publika framgången vara tryggad, om det bara kom an på kvaliteten i deras musicerande.