Det är inte ovanligt att teaterföreställningar förändras under spelperiodens gång. Framförandet kväll efter kväll kan få roller att fördjupas, repliker att öppna sig för en ny innebörd, accenter att byta plats men också påverka skådespelarnas samspel och närvaro på scenen. Ett exempel är Uppsala stadsteaters uppsättning av Tjuven för några år sedan. Efter ett speluppehåll fick iscensättningen en ny tyngdpunkt.
Det är bara vad man kan vänta sig att upplevelsen av Anna Karenina blir en smula annorlunda, när föreställningens regissör, teaterchefen Linus Tunström nu går in i en av de riktigt bärande rollerna som Vronskij, kvinnokarlen och förföraren i dramat. Debuten skedde i fredags kväll. Alla som redan hunnit se pjäsen vet, att föreställningen inte är en dramatisering rakt av, av den 1000-sidiga romanen. Armin Kerber som flyttat över Tolstojs väldiga epos till scenen har strukit, dragit ihop och förtätat. Resultatet har likheter med teatermannen Armin Petras i Tyskland flerstädes spelade version.
Med Linus Tunström på regissörspulten ligger uppsättningens fokus på scenspråket i hela dess uttrycksrikedom. Scenografen Maja Ravns tankar löper i samma spår. Det här är fullblodsteater så mycket det bara går. Med så gott som allt vad scenkonsten kan erbjuda taget i anspråk.
Linus Tunström är magikern med en förmåga till ett berättande som sträcker sig ända från gamla tiders folksaga över dans och mim till nyaste nytt i bildmedieväg. Mycket är visuellt och ägnat att skapa ögonfägnad. Där finns mäktiga symboler och dråpliga infall. John Bauers trollskog skymtar förbi liksom sagovärlden i Shakespeares midsommarnattsdröm. Det är lätt att förknippa björkstammarna med fallossymboler i denna sensuella instudering.
Man kommer ibland att tänka på de gamla fruktbarhetsriterna som ägde rum i Gamla Uppsala. Vid några tillfällen får hannarnas kamp likheter med ett orrspel. Det delas ut smockor nästan lika ofta som det slår gnistor. Ljudet av krossade glasrutor får en bred innebörd.
Som om inte det var nog, framträder mitt i alltsammans ett äktenskapsdrama av modernaste snitt med dragkampen om sonen Serjojsa som föreställningens allra mest gripande inslag. En skillnad i och med Linus Tunström nu också på scenen är, att det demoniska i Vronskijs utstrålning tilldelas ett mera markerat utrymme. Det betyder samtidigt att pjäsens kärlekstema blivit ännu tydligare. Hela vägen från Anna Kareninas och Vronskijs första möte till dess mot slutet ledan och uppgivenheten tagit över. Bahar Pars ger sin Anna, mitt i all den villrådighet och utsatthet som hela tiden följer rollen, en skärpa, tryckstyrka och energi som ger kraft åt hela föreställningen.
Det kan inte hjälpas och den superprofessionelle Linus Tunström kan säkert också ta det. Men det är svårt att inte se hur sonen fullföljer och utvecklar trådar från sina föräldrar i scenspråket. Det frodiga berättandet från pappa Göran och färg- och symbolkänslan från mamma Lena Cronqvist. Och även om förutsättningarna är lite andra, håller Anna Karenina samma höga konstnärliga nivå som uppsättningen av Tjuven.