Jag möter författaren Maria Ernestam i Gamla stan i Stockholm, alldeles i närheten av hennes "skrivarlya".
– Jag kan inte skriva hemma utan måste vara ensam när jag skriver, berättar hon medan vi slår oss ned på ett fik.
Maria Ernestam debuterade med romanen ”Caiprinha med döden” 2005. Den ena boken avlöste den andra och idag kan hon leva på sitt författarskap.
– Jag slukade böcker under min uppväxt. När jag åker till Uppsala är det som att komma hem och bort samtidigt, säger hon.
Hon inspireras av släkten och västkustmiljöerna kring sommarstället i sitt skrivande. Men även Uppsalamiljön har satt sin prägel.
– Staden kommer igen i många böcker. I min första bok åker huvudkaraktären Erika till Uppsala i sällskap av döden.
I ”Innanför murarna” lämnar skribenten Sofi sitt kraschade förhållande bakom sig och reser till Normandie på ett stipendium. Där får hon bo på ett gammalt kloster för att skriva. Men klostret visar sig bära på en mörk historia. Handlingen baserar sig på författarens egna upplevelser i Frankrike.
– En lördagskväll gick jag ensam över klostergården. Och väl inne på mitt rum, kom två distinkta knackningar på dörren. Jag var så rädd att jag hämtade en korkskruv och låg med den i sängen. Det var oerhört ruskigt, säger hon.
I boken börjar Sofi se i syner. Samtidigt som hennes förflutna hinner ikapp henne.
– Allt kommer över henne. Gamla strategier fungerar inte längre och hon tvingas genomgå en förändring. Det är intressant hur vi reagerar när vi utsätts för verklig stress, hur hjärnan konstruerar mönster som en försvarsmekanism, säger Maria Ernestam.
Hon intresserar sig för psykologiska mekanismer och skriver om starka kvinnor i sina böcker. Enligt Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap, kan hennes böcker läsas som en vändning i den klassiska romantiklitteraturen där den goda kärleken vinner. Hon menar att kvinnorna i Ernestams böcker tillåts vara starka, rika och lyckliga och drivs av den freudianska dödsdriften, begäret att dö och döda.
– Jag har alltid varit omgiven av starka kvinnor och tagit det för självklart. Mormor, farmor och mamma var yrkesarbetande, hade starka åsikter och anpassade sig sällan, säger Maria Ernestam.
Hon berättar att många haft svårt att kategorisera hennes böcker i Sverige. Vissa har kallat dem relationsromaner, andra thrillers eller magisk realism. Genreöverskridande är de i alla fall.
– Det är inget jag är medveten om när jag skriver. Mina böcker handlar ofta om kvinnor på gränsen. Jag kan uppleva att tiden kommit ikapp mig, med böcker som "Gone Girl" och "Kvinnan på tåget", säger hon.
Kritiken är en ofrånkomlig del av författarskapet. Genom åren har mottagandet av hennes böcker varierat.
– Jag är absolut självkritisk.
Vad kommer självkritiken ifrån?
Maria tittar ut genom fönstret och funderar. Porslin slamrar i köket och kaffeböner pressas genom den obarmhärtiga malen i espressomaskinen.
– Som tänkande person funderar jag på mitt eget beteende. Och det är nog sunt att inte gå runt med ett självförtroende på gränsen till narcissim, speciellt inte i vår självcentrerade tid.
Hur hanterar du kritik?
– Alla människor gillar nog beröm mer än kritik. Jag kan ta konstruktiv kritik, men inte om den är illasinnad; om någon kritiserar mig och inte min bok. Jag brukar tänka på vatten. Det är något alla gillar. Det är färglöst, flytande och konturlöst. Så fort du addera färg, form och kontur börjar åsikterna gå isär. Då kan man fråga sig, vill jag vara eller skriva vatten?