Fritte Fritzson sitter vid ett bord med sin hund Texas utanför Katalin i Uppsala. En plats han blivit väl bekant med under de fem säsonger som hans och komikerkollegan Marcus Johanssons ståuppklubb ”Oslipat” huserat i lokalerna.
– Vi startade ”Oslipat” i Malmö 2006 för att ha en plats att själva uppträda på. Sedan har det växt utifrån det. Nu finns klubben i fyra städer och drömmen vore ju att kunna köra ännu oftare än en gång i månaden här på Katalin. Publiken i Uppsala är en perfekt blandning av studenter, unga vuxna och vanliga uppsalabor som verkar förstå vilken humor vi vill förmedla, säger han.
De kallar humorn för ”alternativ” och har som mål att bredda bilden som människor generellt har av standup.
– Vi försöker boka akter som rör sig utanför huvudfåran och som inte har den typ av pang på-humor som man ser på tv. Vi vill lyfta fram det underfundiga och finurliga. Sedan är det ju ett problem att om man kallar sig för ”indie” är man inte det.
Fritte Fritzson växte själv upp i Knivsta och hade sitt allra första framträdande på Staffansgården då han i tredje klass var konferencier på skolavslutningen. Nu återvänder han dit för att ha smygpremiär med sin nya humorshow ”Vart är jag på väg?”. Han säger att showen inte har någon ambition att vara samtidskommenterande utan kommer att handla om ett ämne han håller nära hjärtat – kunskapstörsten.
– Jag ville gärna göra en soloshow och då slog det mig att kunskap vore ett intressant ämne. Som barn var jag väldigt lillgammal och i tolvårsåldern älskade jag att gå på kommunala samrådsmöten och ställa ”smarta vuxenfrågor”. Frågan är ju vad man gör av det kunskapsintresset i vuxen ålder. Jo, man tar det lokala pubquizet på lite för stort allvar och därför kommer showen att avslutas med ett publikquiz, säger han.
Föreställningen kommer att få riktig premiär på Nordens största humorfestival ”Lund comedy festival” den 27–30 augusti. Men på fredag blir det första gången han framför materialet. När vi träffas berättar Fritte Fritzson att han fortfarande sitter och flyttar runt post it-lappar med företällningens olika delar för att få ihop det sista finliret, men det är nästan klart nu.
– Det är med viss skräckblandad förtjusning jag återvänder hem till Knivsta. Men mina föräldrar kommer dit och ska hjälpa till att bära stolar så det blir nog bra. Man kan säga att allt detta är ett ganska klassiskt ”cirkeln är sluten”-scenario. ”Fritte tillbaka där allt började”, där har du din rubrik! Där satt den!