Länge har jag funderat på vad vi kan ha för gemensamma drag, vi ”tvålänningar”, finlandssvenskar som bott och verkat både i Finland och Sverige, alltså personer som Jörn Donner, Birgitta Ulfsson, Yrsa Stenius, Mark Levengood.
Eller för all del finansmannen Björn Wahlroos, för att nu ta ett exempel från en helt annan bransch.
Är det så att vi genast från början upplever förväntningar på oss att vara annorlunda än svenskarna - och därför blir det? Hur då annorlunda? Framförallt frispråkigare, kanske rentav en smula burdusa.
En tid har jag nu sysslat med en tidig tvålänning, Alma Söderhjelm (1870-1949).
Hon var en av Finlands första kvinnliga studenter, hon disputerade i historia och blev docent ”med dispens från könet”, efter många om och men till slut också professor.
Sverige förälskade hon sig tidigt i, hon uppfattade det som ”ljust, klart och redigt, blänkande av snygghet och pålitlighet, agglöst, harmoniskt, fredligt”. Hon uppskattade särskilt ”att människor kunde resonera utan att bli förbittrade och förbannade på varandra, som man blev hemma, och att man efter en hetsig diskussion kunde övergå till att samtala lugnt.”
Största delen av 1920-talet tillbringade hon i Stockholm och åren där började med att hennes landsman filmregissören Mauritz Stiller fick Dagens Nyheter att ta in henne som kåsör varje söndag under vinjetten ”Det främmande ögat”.
Hon tycks genast ha haft strategin klar för sig: det var inte kärleksförklaringar till Sverige som skulle ge henne uppmärksamhet utan raljans och provokationer. Hon skrev att svenskarna var tråkiga, särskilt männen som marscherade gatan fram i en likformig ström, alla likadant klädda, alla lika stela.
Att de var”andligt homosexuella”, det vill säga ointresserade av hur kvinnor tänker och känner. Hon menade att finlandssvenskar bättre uttrycker vad det är fråga om när vi talar om att en kvinna kan ha ”karltycke” än svenskarna som nöjer sig med att lamt tala om ”herrtycke”.
Alla läste henne, många roades av henne, somliga retade sig på hennes arrogans. Men först när hon skrev ett kåseri om sin glädje över motboken till Systemet strömmade de indignerade breven in – också anonyma brev från ”nykter moder i Kristianstad” eller ”en hederlig kvinna i landsorten”, ibland brev från hela kollektiv, ”Pettersson & Comp.” eller ”Alla hyggliga fruar i Uppsala” som kallade henne ”djävla böna” eller ”Finnhona”.
Det var också spriten som satte P för hennes DN-karriär. Stiller hade varnat henne för att lämna ut folk: ”Om du skriver om din moster, så måste du beteckna henne som någon annans farbror, och om du skriver om en huvudstadsfru, så måste du absolut säga att hon är en fröken från landsorten.”
Ändå skrev hon ett kåseri om en middag hemma hos DNs chefredaktör, kapten Sten Dehlgren. I sin iver att avslöja provinsialism och konventionalism skrev hon att där var förfärligt knappt om sprit och att det var damerna som blev utan. Och att hon hade undrat om den ojämna fördelningen kunde vara en kvarleva från den tid när man trodde att kvinnan är för dum för att ta studentexamen, för oberäknelig för att kunna sköta sina inkomster och utgifter och så svag att hon skulle dö av en droppe sprit. Och visst: konventionell var Sten Dehlgren förvisso för kort därpå blev hon uppsagd.
Men – och här är hon verkligt modern: hon kunde utnyttja skandalen för att bli ännu mer känd. Svenska veckotidningar tävlade om henne, hennes honorar steg, hon blev ett varumärke. Hon älskade att uppträda, att iscensätta sig. Synd bara att hon aldrig hann uppträda i teve.