Frigörelse med sötsliskigt slut

Den är släkt på håll med filmer som Döda poeters sällskap men nu är det kvinnornas tur. Till det mycket ansedda Wellesley College (som sett bland andra Hilary Clinton bland eleverna) kommer en höstdag 1953 en radikal konstlärare från Kalifornien.Den mycket strikta och traditionella läroanstalten - som mest påminner om ett kloster - ser som sin främsta uppgift att producera lärda fruar till landets ledarbroilers. Vad som än händer bakom kulisserna ska en kvinna främst kunna duka rätt och producera arvingar.Resten går ungefär att gissa. Julia Roberts som Katherine gör ett gott jobb med att brottas med det otympliga manuset. Men schabloner och inte minst konventioner i denna "frigörande" film blir så övertydliga. De slutsatser som ska dras står som på plakat på vita duken. Katherine verkar som om hon kommit från en annan planet med sina moderna idéer.Det vilar också något nyfrälst, "titta hur mycket feminist jag är", över filmen. Och här finns inte en enda man värd respekt.Det är synd för det finns ett antal spännande människoöden, oftast fint spelade. Julia Roberts begränsade register fungerar bra själv, hennes lägenhetskamrat (även lärarna delar rum här) spelas övertygande av Marcia Gay Harden, likaså Juliet Stevenson som den lesbiska sjuksköterskan, Dominic West som mytomanen till charmlärare och inte minst det unga stjärnuppbådet bland eleverna: Julia Stiles, Maggie Gyllenhaal, Kirsten Dunst och andra.Behållningen ligger främst i det vanliga, en god känsla i magen när det dumma, uppblåsta och orättvisa får en rejäl knäpp på näsan. Sådant finns det en del men det får aldrig någon riktig fart över sig.I mycket känns filmen som en tröstfilt så här några dagar efter 8 mars: det har trots allt hänt mycket de här 50 åren. Även om det går långsamt. Mona Lisas leende kunde också vara en gigantisk reklamfilm från Lärarförbundet. När det sötsliskiga slutet sjunkit in ordentligt kommer alla att vilja bli lärare. Förhoppningsvis kan dessa i sin tur lära upp bättre manusförfattare.