Fredsteater med fredlig publik

Klockan är kring tjugo över fem och på Fredens hus i Uppsala slott firar man 200 år utan krig i Sverige. Vinglas uppradade. Ullkappor och vaxade, mörka jackor på galgarna. Snart börjar Fredsteaterfestivalen.
Samtidigt sonderar eventuellt en utländsk ubåt terrängen i Stockholms skärgård.
– Man kan ju fundera över varför det där blåsts upp så väldigt. Är det kanske för att försvaret vill ha mer pengar? frågar Ulf Oscarsson retoriskt.
Han har åkt från Skellefteå och är far till Stina Oscarsson, som ligger bakom de tre pjäserna här i kväll.
– Jag tror inte på någon upprustning. Medlen är inte att skjuta på varandra. Folk måste prata i stället. Det är väl dottern som frälst mig.
Och visst, i hennes pjäs ”Från utanförskap till entreprenör på 80 minuter” pratas det för fullt. Publiken agerar lyssnare till en "inspiratör" vid namn Patrik Johansson, som gjort en blixtsnabb karriär inom försvarsindustrin.
– Ta kakan, annars kommer någon annan i Folkhemsfängelset att göra det, uppmanar han oss.
På grund av en dubbelbokning kommer även Ellinor Andreasson för att tala. Hon har just avtjänat ett fängelsestraff för en aktion mot Bofors. I slutet av pjäsen delar de båda scenen under livlig diskussion.
I en annan sal visas samtidigt ”Hammarskjölds sista resa”, som handlar lika mycket om vår tids svårigheter som om Dag Hammarskjöld. Här bryts den gamle generalsekreterarens idealistiska, ibland abstrakta perspektiv på "demokratin" och "freden" mot den konkreta verkligheten för en ung flicka i Husby.
– Varför förändra världen? Jag kan ju inte ens få ett jobb!
Tidigare i år, när hon fortfarande var chef på Radioteatern, kritiserades Stina Oscarson från en del håll för den stora följetongen "Världshistorien". Den bestod av 365 avsnitt – ett för varje dag under 2013 – och handlade om de mänskliga rättigheternas pionjärer. Sedelärande, förkunnande och trist, menade en del opinionsbildare.
Någon sådan kritik hörs inte här i kväll. Med ena handen om ett vinglas och den andra om en skål linssoppa – som en bohemisk motvikt mot de fina kapporna och jackorna – talar många tvärtom om de svåra frågorna. Om komplexiteten.
Ulla-Britt Strömberg tyckte att "Hammarskjölds sista resa var "helt fantastiskt intressant". Och ubåten då – eller vad det nu är?
– Ja, vad det än är så är det Hammarskjölds stil som gäller: samtal.
Rädd är hon inte. Inte heller hennes vän Erik Unger.
– Nej, det är väl mest minkarna som blir skrämda.