Årets tema var frihet och under några högsommarvarma dagar i Borlänge framgår det att just festival är lika med frihet för många. Framförallt friheten att se ut precis hur som helst. För var håller de annars hus resten av året, alla som är fullklottrade på sina armar, killarna i mankini, Gula gubben och de med gosedjur i koppel, obscena tröjtryck eller vägkoner på huvudet?
Festivalområdet, som är inklämt i stan, är ett hopkok av matstånd, tält för budskapspartners och scener. Nystekt vildsvinskebab samsas med indisk rökelse i en särdeles stickande doft. Det breda programmet och stadsläget gör att besökarna är en salig blandning av åldrar och former.
Från officiellt håll präglade temat allt från klassiska citat på affischer till de föreläsningar som hölls. Marcus Birro ingav mod i publiken att stå upp för sina drömmar när andra vill tala om att de inte är något värda och i en paneldebatt med bland andra Jonas Hassen Khemiri diskuterades Lars Vilks och yttrandefrihet.
Några av de mest intressanta svenska akterna höll till på mindre scener. Edith Backlund (som berömts av Neil Young) har en klassiskt ren och stark röst som är själfull och med nonchalanta knycker på huvudet och boogie woogie-komp utstrålar hon en skön 50-talskänsla. Armand Mirpour kryddar sina poplåtar med en otrolig karisma – i glada låtar som om han precis blivit blixtkär, i sorgsna som om han fått ett knivhugg – och är om något en stjärna i vardande.
Två band som inte brukar uppmärksammas i media men ändå har stora fanskaror är popparen Lasse Lindh samt Manu Chao-inspirerade skapunkarna Hoffmaestro & Chraa, som båda förvandlade publiken till ett hav av hoppande händer och nästintill konstant allsång.
Kvinnorna må vara lätträknade på sommarens festivalscener, men de som finns i Borlänge imponerar. Ane Brun trollbinder publiken med sin säregna röst och sitt fylliga livesound som en sval bris i den gassande solen, medan Amanda Jenssen klättrar på piano och ståbas och utstrålar närvaro och pondus.
Budskapet om kärlek och frihet låg i luften och många av de uppträdande verkade bli uppriktigt berörda av publikens bemötande och uppslutning. Många av musikartisterna tog också tillfället i akt att föra fram ett eget budskap. Inte minst rockikonen och beatniken Patti Smith, som ägnar första halvan av konserten åt gungande folkrock, för att sedan riva av politiska och poetiska hits av klassisk kaliber åt lyckligt dansande fans. Hon tar sig också tid att fota publiken och gå ner längst fram och ta fansen i hand.
Även det stora dragplåstret Jay-Z, tar upp makten vi har för att förändra. Han får också hela den massiva publiken, som måste bestå av praktiskt taget alla fyrtiotusen, att känna sig sedd och tar mot slutet upp två personer som får sjunga. I låtar som engagerar även popsnören och med en ljusshow som använder varenda lampa som den största scenen kunde uppbåda är det en minst sagt värdig avslutning på lördagskvällen och Sveriges största musikfestival.