Den impressionistiske tonsättaren Claude Debussy fick inleda konserten med sina "Trois chansons" för kör a cappella. Naturligtvis laborerar Debussy ofta både med harmonik som ”lokala” färgklickar men också med riktad harmonik kopplad med melismatisk melodik när sammanhanget kräver. Kören tolkade dessa tre sånger mycket bra, med särskilt plus för bra balans mellan solokvartetten och kören med både varm och aggressiv klang i den tredje sången. Nästa stycke, Gabriel Faurés "Cantique de Jean Racine" är ett mycket ofta sjunget körstycke (med piano- eller orgelkomp, här piano) och många i publiken som själva sjungit den blev nog förvånade över de kraftiga höjdpunkter kör och pianist åstadkom. Fauré räknas som en måttfull, gärna lågmält yttrande klassicist på gränsen till modern musik, så jag tänker också att de dynamiska utbrott kändes något överdrivna.
De två sångerna för soloröst och piano, också av Fauré, framfördes av Anna Zander och Hams Ove Olsson. De båda sångernas dämpade pessimism tyckte jag inte märktes alls i den första som sjöngs och spelades med för enformigt stark klang. Det blev bättre i den andra sången som genomgående hade rätt vemodigt dämpade klangligt uttryck, såväl i röst och piano. Maurice Durufflé, denne lysande organist och kompositör, var alltid intresserad och påverkad av gamla kyrkotonarter, deras melodik och också ur den framkomna harmoniken. Hans ”Fyra motetter över gregorianska teman” är mycket krävande för körer och UAK lyckades alldeles förträffligt att både förmedla musikens inbyggda melodik (i såväl mycket höga som låga register) och den säregna, stundtals nästan fritonala harmonik som Durufflé lockat fram. Ett enastående vackert, smått bortdöende slut satte punkt.
Barocktidsorganisten och tonsättaren Nicolas de Grignys ”Variationer över den gregorianska melodin Ave Maris Stella” spelade så H O Olsson på Trefaldighetskyrkans stora orgel. Fyra satser med olika kontrapunktiska och klangfärgsvariationer spelades mycket kompetent med så bra registrering man kan begära, men någon riktigt ”fransk” känsla ville inte riktigt infinna sig. Ett verk man hade kunnat undvara. Så bjöd oss Maurice Ravel på sin version av ”Trois chansons”. Den andra sången med tre vokalsolister till kör c.b.ch. gav en ironisk(?) syn på paradiset. Den sista sångens distinkta rytm och melodins vandring mellan stämmor utfördes mycket elegant.
Konserten avslutades med den egensinnige tonsättaren Francis Poulenc. Först fyra sånger för solo och piano, valda ur samlingen ”Banalités”. Sedvanligt blixtsnabba lynnesväxlingar förmedlades utmärkt av både sopran och pianist. Till sist sjöng kören fyra a cappella-sånger ur "Un noir de neige". Det kändes som om varje framförd sång var bättre än den föregående, ett tämligen idealiskt tillstånd m a o. Den sista sången blev en värdig slutknall, som i engelskans ”go out with a bang”, det var ett passande slut på en bra konsert. Leve Poulenc!